Dr. Phil, hjälp!

Jag gör några grejer i min relation med min kille som jag inte är så stolt över. Jag kan ibland ha en tendens att "mamma" honom. Jag kan ge några exempel. Jag frågar ofta: har du med plånboken? Har du låst dörren? Har du låst bilen? Nu har jag lärt mig att fråga om han låst bilen när vi fortfarande står vid den. För några år sedan fick han ofta springa tillbaka 50 meter för att kolla... Jag vet att han ofta svarar "ja, jag har låst bilen", fastän han inte har den blekaste aning om han gjorde det eller inte.
Ämnet aktualliserades för mig sent i går kväll: Mannen skall upp mitt i natten för att åka till Tyskland med grannen. Efter att ha frågat om han lagt fram passet och om han har plånboken redo, så får jag till slut bita mig i tungan och inte fråga om han ställt klockan. Jag bestämmer mig för att han nog är vuxen nog att fixa det själv.
Jag är lite glad på mig själv, att jag lyckades hejda mig innan den sista frågan trillade över läpparna. "Tyst, min mun, så får du socker!"
Detta kanske inte är ett stort problem, men jag tycker att det inte är särsklit attraktivt. Jag vill inte vara min mans mamma. Han har redan en och en väldigt duktig sådan. Jag vill inte vara en tjatig kärring och hans huskors. Detta är mitt nästa "att tänka på" i min relation till Mannen.

03.40 knackar det på dörren. Mannen ligger och sover. Klockan har inte ringt!