Vägen till en mors hjärta går via...

...barnen. Det är som en lisa för själen att träffa släkten. De kan inte sluta att kasta lovord över barnen. "Är hon alltid så här snäll?" "Leker dom alltid så här fint tillsammans?" "Vad gör barnen, det är så tyst." "Hon har ett skarpt huvud." "Jag tycker hon är före sin tid, att bara vara 1 år." "Hon har så härlig färg på håret, som vacker koppar." osv osv osv. Nu är dom ju väldigt snälla och goa och rara. Men dom är ju som barn är mest. Tuggar med öppen mun, petar näsan, sprider ut leksaker över hela huset och bråkar med varandra. Men det handlar ju om vad man väljer att se. Mina släktingar väljer helt rätt saker att se. Och det känns bra att vara världens bästa mamma till världens bästa barn en stund i alla fall. Sen blir det vardag även i paradiset.