Nu är jag sådär arg igen. Sådär arg som jag bara blir när det hänt något med barnen.
Lilleman, är 4½ år och kompisar och leka med kompisar är viktigare än luften han andas. Han älskar att spela Playstation (hos kompisar, för vi äger bara ett Nintendo från -86) och han älskar Star Wars. Playstation+Star Wars=himmelriket.
Han blev inbjuden till en kompis idag. På kompisens mammas initiativ. Jag sa att det var ok och Lilleman lämnades i deras våld mellan 14 - 17. Det kommer inte hända igen om jag får bestämma. Hela eftermiddagen hade de suttit framför grabbens spel. Lilleman hade, enligt egen utsago, inte fått spela nånting på 3 timmar. För att han var "för dålig på Playstation". No shit! Sherlock! Han hade suttit i 3 timmar och tittat på när 2 andra pojkar spelade.
Det känns så skönt att vi flyttat från gården. Flyttat från de där jobbiga och osäkra föräldrarna. När Lilleman har kompisar hemma försöker jag att lyssna lite. Inte alltid lägger jag mig i deras ev konflikter, men om min son beter sig dåligt mot sin kompis, då måste jag reagera.
Jag sa till Lilleman att nästa gång, om det nu blir någon mer gång, så måste du säga ifrån. Säg till att du vill åka hem. Säg att du inte gillar att sitta och titta på när någon annan spelar Playstation.
Jag undrar i mitt stilla sinne vad i hela friden min son skulle med dit och göra.
Oj, ja, jag förstår att du blir arg!
SvaraRaderaDetta är givetvis händelsen som fick bägaren att rinna över... Det kanske låter fånigt, men arg det var jag. Det som är underligt är att han vill åka dit igen. Vi måste jobba lite på hans självkänsla.
SvaraRaderaÅ himmel vad arg jag blir å dina och sonens vägar. Känns skönt att min lille kille bara är knappt ett, inga sådana konflikter ännu på ett tag. Men sedan...
SvaraRaderaTur att vi växte upp med rejäla mammor som orkade ta tag ;)
Julhälsningar Lisa W
Tur att inte jag var där för jag hade nitat kärringen.
SvaraRaderaEn gång när Slarvan var 3½ år och vi gick hem från dagis berättade hon att kompisarna på dagis hade sagt att hon inte fick vara med. Hon sa det som om hon inte trodde det var sant, förvånad lixom. Jag tänkte "Hjälp! Vad har jag gjort. Jag har satt ett litet oskyldigt barn till den här hårda världen." Att inte få vara med att leka är ju rena semestern mot vad som komma skall... Stackars barn och stackars mammahjärtat.
SvaraRadera