Dagis besök

Idag har förskolefröknarna från vårt nya dagis varit på hembesök. De verkar vara jätte trevliga och jag tror att inskolningen kommer att gå bra. Fröken från Lillemans avdelning hade tagit med sig ett barn i Lillemans ålder och de lekte från första sekund. Skönt med kompisar i hans ålder. Nu hoppas jag att det skall lugna ner sig med pojkarna som är 3 år äldre som leker stora-pojkars-lekar som Lilleman inte förstår, eller hänger med på.

Igår kväll låg Lilleman i sängen och var ledsen, igen: "Jag är inte bra på nått. Jag är kass! Jag är ingenting att ha." Jag vill bara krama och ligga kvar i sängen tills han fyller 19 och tar studenten. Alla dessa känslor! Alla dessa tankar! Han har ärvt min ångest, ängslan och känslan av att aldrig duga. Det hjälper inte att jag säger att han är den bästa Lilleman i hela världen. Först när jag säger att han är bra på att spela fotboll, hoppa från kanten i bassängen, spela tv-spel, skiner han upp och säger: "Det är jag bäst på, mamma, eller hur?"
Storasyster har alltid varit mer cool och avvaktande. Gått sin egen väg, trott på sig själv. Hon står otroligt stadigt på sina 8 åriga ben. Lilleman vacklar.