Har just genomlidigt ett psykbryt från Lilleman. De har suttit framför en film i 1½ timme och käkat popcorn. Nu ville de spela dator eller tv-spel. Jag sa nej, för han/de har inte gjort mycket annat idag. Psykbrytet är ett faktum.
Nu måste vi börja sätta lite gränser igen vad gäller tv- och dataspelande. Både för Slarva och Lilleman, igen.
Svårt det där. Jag har ju inga stora barn ännu men jag kan redan förutse alla duster vi kommer ha i framtiden! Holger har börjat älska sina DVD-filmer. (Tåget Thomas, Mumin, Byggare Bob, Nalle Puh...) Han får titta max en halvtimma på morgonen om vi hinner och en halvtimma innan läggdags. När Holger föddes tänkte jag att han minsann inte ska bli ett tv-barn, men nu tycker vi att det är sååå skönt när vår lilla aktiva älskling sittar still och myser en stund. :)
SvaraRaderaLäste en debattartikel för ett tag sedan där det stod att vi (läs medelklassen) i Sverige är överdrivet rädda för tv som något hemskt trots att det bygger på egentligen felaktig propaganda.
Vad tycker du som pedagog? Är Holger för liten?
Det där är ju svårt. Jag hade samma idéer om barn och tvtittande innan vi fick Slarva. Mina barn tittar endel på film och tv. Ibland sätter jag på och de tittar en stund och går sedan och leker.
SvaraRaderaJag tycker det är ok att titta, inte för mycket, men det behöver ju inte bli en maktkamp om det heller (som hemma hos oss, förtillfället). Jag tycker att det beror mycket på vad de tittar på. Välj med omsorg. Sitt med de första gångerna, så du vet vad som händer. Teletubbies kan man ju tycka vad man vill om, men det är några skarpa hjärnor som skrivit manus och kommit på idéen. Upprepningarna, färgerna, de glada figurerna gör att barn älskar dom. Men de är ju så jobbiga att lyssna på.
Det tycker jag är en bra tanke; att så länge de är pigga på att leka, läsa, busa och göra annat också så är det väl mysigt att kunna sjunka in i ett bra program?
SvaraRadera