Idag tvingade jag iväg en gråtmild dotter till skolan. Hon var trött. Hon ville vara hemma.
Jag är också trött. Jag vill också vara hemma. Det är tyvärr ingen som stryker mig över håret, pussar mig på kinden, ger mig en hejdåkram och säger att allt kommer bli bra, innan jag sticker till jobbet.
Jag, istället, rusar från hemmet med 2 barn, stressad och jäktad. Lämnar den ena skrikandes i armarna på en fröken, som oroligt säger "Du vet väl att det går över så snart du gått?" och den andra med en mer yo-mama-stil, med kepsen på sniskan. Jag cyklar och är fortafrande, efter en veckas cykling, otroligt stum i benen.
Jag hatar att vara sen till dagis, vare sig det gäller lämning eller hämtning. Jag hatar att slänga mig iväg från jobbet när jag känner att jag borde stanna och hjälpa mina nya kollegor en stund till. Jag hatar att barnen får betala för min dåliga tidsplanering. Det enda som tröstar mig är att Mannen faktiskt är lite sämre på det än jag. Det alltid skönt att inte vara värst...
Åh, vad jag känner igen det där... Vad svårt det är.
SvaraRaderaKram,
AnnaSv