Vi kanske är helt ok?

I veckan ringde Mannens äldsta syskonbarn. Han går i 9:an. Vi bor 20 mil bort. Vi ses 4-5 gånger om året. Han ville göra en veckas prao hos Mannen på hans jobb.
"Vill du verkligen det? Jag har ett ganska trist kontorsjobb."
Jo, det ville han. Kunde han kanske få bo hos oss också?

Vi alltså helt ok ur en 15 årings point of view. I alla fall så okej att han kan tänka sig att bo hos oss och umgås med Mannen och mig + 3 barn i en vecka. Det ser jag som ett gott betyg.

(Mannen, med panik i rösten: "Vad skall han göra?" Lilla frun kommer med råd: "Han kan väl sortera i förråden.")