...som jag kan minnas möts jag av en gråtande Lilleman på dagis vid hämtning.
Han har bråkat med Emma. Emma gav honom sådeles en rak höger "..och då, då, då slog jag henne tillbaka, maaammmaa!" Följt av hulkande gråt.
Det är då det slår mig: Han slåss aldrig. Han är alltid glad. Sprallig, dock en aning tjötig. Men han slåss aldrig.
Förutom idag då.
Vi kommer hem och jag drar historien för Mannen.
Jag: "Jag gillar inte att han slåss. Även om det inte var han som började."
Mannen: "Jag är glad att han inte bara tar skit..."
Vi har lite olika infallsvinklar.
Jag har som du vet inget/inga barn själv....
SvaraRaderaMen Lilleman verkar välja sina strider.......
Heja Lilleman. Du måste tänka på att han har lång stubin, annars hade min unge varit lila vid det här laget. Den där smockan var nog välförtjänt:)
SvaraRaderaHåller med mannen faktiskt. Eran pojke är det finaste och snällaste som finns.
SvaraRaderaIbland måste man få försvara sig.
SvaraRaderaKrama lilleman från oss
Jag är nog också på mannens linje - slåss - försvara sig eller slåss - attack är lite olika saker. Oroa dig inte. Håller med T: eran pojke är genuint god och rar - en mormors älskling.
SvaraRaderaMa