Min kära

Min älskade farmor

Jag ringer farmor på sjukstugan, eller sjukhemmet, eller rehabiliteringshemmet, eller vad i allsindar dom kallar det. Hon blir strålande glad och tacksam. Några minuter i telefon betyder massor för henne och kräver ingen större insats från mig. Förutom att jag måste ringa pappa och få rätta numret, eftersom 0 blivit en 6 på min griffeltavla.

Vi går igenom alla mina barn, alla mina syskonbarn, alla mina syskon och sedan tillbaka till mina barn, så är hon nöjd.

Vi pratar om hennes axel och höft. När hon skall åka hem och hur hon tror det kommer bli sen.

Sedan frågar hon vad jag tror hon fick till kvällsmat och jag svarar, så fantasifullt jag kan, pytt i panna med stekt ägg. Men det var helt fel. Dom fick fläskkorv, potatismos och senapssås. Och det var jätte gott.

Sedan säger vi hejdå och jag lovar att klä mig ordentligt nu när det är kallt och lovar, dyrt och heligt, att jag skall ta ansvar för att barnen har tjocktröja under jackan.

Men jag säger ingenting om löken.