Förlåt, men jag visste inte bättre

Jag har just läst ut Linda Skugges Ett tal till min systers bröllop. Den gav mig ångest. Inte alls som Haag, men lite åt det hållet ändå.

Skugge beskriver en vännina till huvudpersonen i boken.
Hon kallar henne Anita.
Anita är så djälva självgod.
Och jag känner igen mig i henne.
Det är jobbigt.
Anita ger väldigt goda "råd" till sin förtvivlade vännina: "Jag fattar inte varför dina ungar aldrig sover, mina sover 10 timmar varje natt."
"Vad konstigt att dina barn äter mitt i natten, fastän dom är fyra år!"
"Jag buffar mina barn i rumpan, så somnar dom om direkt."
"Jag fattar inte varför dina barn alltid är sjuka. Mina barn har inte haft feber på flera år." "Magsjuka, igen? Men allvarligt. De måste ju använda tvål när dom tvättar sina händer på dagis."
"Jag fattar inte att du tycker det är jobbigt att ha barn. Det är ju hur lätt som helst."
osv
osv

Som sagt. Jag får ångest.
Så, förlåt alla mina vänner och systrar som får stå ut med mina självgoda råd.
Jag lovar bot och bättring.