torsdag 29 september 2011
Min lilla gumma
Vid 14 hade vi tid på Röntgen. Vi var där tidigt för att fixa patientbricka och leta oss rätt. Jag lägger på fel mynt på parkeringen och får stå lagligt till 18.15. Jag förbannar mig själv, men allteftersom tiden går inser jag att 18.15 var en helt trolig sluttid på hela sjukhusbesöket. Vi gick ut genom dörrarna vid 19. En bruten arm och fyra veckor i gips. Det kunde varit värre, även om mamma hjärtat tycker att jag borde fattat att vi skulle åkt in igår kväll. Men Ettan är snäll och säger: "Mäh! Jag trodde det skulle göra mycket ondare att bryta ett ben."
Etiketter:
bekännelser,
föräldraliv
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Åh men lilla tjejen =(
Men så där är jag också. Väntar in i det längsta att åka in.
Skönt att hon verkar cool =)!
Kram från hela familjen här!
Du, vi väntade 4 dagar med att åka med dottern till läkaren. Och samma där - bruten arm.
Tuffa barn vi har.:)
Samma grej med Trean, hon gick tre dagar med bruten arm.
Under en handbollsturnering.
Svår ångest på oss föräldrar och tränare.
Trean fick gå sex veckor med gipset.
Hoppas hon inte har så ont och kryar på sig snabbt!
Jag har hört att glass är bra mot brutna armar!
Åh, min etta bröt handen i somras. Väl på sjukan så började smärtan gå över och jag frågade läkarna om vi verkligen inte kunde åka hem, det verkade ju inte vara någonting och jag var ensam med kidsen och de började bli hungriga.
De tyckte vi skulle stanna och sen kom det dåliga samvetet med röntgenbilden.
För oss gick det smidigt med gipset, hoppas att det gör det för er också!
Lilla vännen! men kom ihåg vad vi tyckte det var coolt med gips när vi var små!
Tack för era hälsningar till Ettan! Och för era peppande "duäringendåligmammakomentarer". De värmer!
Skicka en kommentar