Om att ta ett djupt andetag - till

Okej.

Jag är en surkärring.

På riktigt.

Och nu har jag varit skit sur i två dagar.

Jag talade om för högsta ansvarig på jobbet att jag kommer fortsätta att reagera tills de fattar att det inte funkar.

- Du förstår, du har en surkärring att göra med, sa jag.

Jag tänker inte finna mig i att aldrig ränkas med (förutom när det gäller att ta hand om jobbiga barn och jobba som elev/lärarassistent). Att alla vill samarbeta med mig innan 13.00. Men ingen vill samarbeta med mig efter 13. Då blir deras elever mina fritidsbarn och helt andra, jobbiga varelser. Att alltid få information i 2:a, 3:e, 4:e led, från föräldrar eller få läsa någons anteckningar från möten. Att all personal skall delta i möten, men inte min yrkesgrupp. Att uteslutas så definitiv är fruktansvärt. Vi är skolans skrap. Skrapet som jobbar tidiga mornar och sena kvällar. Vi som jobbar alla lov. Vi som har dubbelt så många barn som alla andra och mindre resurser. Och lönen som aldrig kan jämföras med de andras, trots samma års utbildning. Vem vill bli fritidspedagog med sämre löne- och arbetsvillkor än andra yrkeskategorier som jobbar inom skolan?

Jag är trött och det är fredag.

Men främst är jag arg och besviken -igen.

(Jag jobbade i Kungshamn i 5 år och vi hade det bra och kommit långt i samverkan över verksamhets-och uppdrags gränser. Sedan flyttade jag till medeltiden och fick börja om från början. Jag har sett att det kan fungera. Jag vet att det kan fungera.)