Om att lägga ner och sedan ligga sömnlös

Varje år ger vi bort kalendrar till de äldre i släkten.
Min lillebror - den med känsla för design och uttryck sköter den delen sedan ett par år tillbaka.
Barnen i min familj - alltså jag och mina syskon - är till 3/4 messerschmitts när det gäller att planera och ligga två steg före. Sedan ligger vi tre på den sista 1/4 som får göra jobbet.

I Mannens familj är det annorlunda. Och eftersom jag har försökt att ta ett steg tillbaka i några år och sluta curla, så har jag i flera år först lagt ner, legat sömnlös (är en relativt grov överdrift, men det blir en bättre historia då) för att sedan i grevens tid göra jobbet ändå och göra svärmor glad. Fulare och fulare har kalendern blivit genom åren. Inte alls för att motiven blir sämre. De blir bara fler.

I år har jag påpekat för Mannen ca 5 gånger under ca 5 veckors tid, att det är dags. Nu gör jag det skriftligt, virituellt. Och det vet ju alla att ingenting försvinner i cyberrymden.

Ska man ge en almanacka till någon i julklapp och inte behöva panikanvända 10 bilder tagna med dålig mobilkamera nedladdade via fejjan är det typ dags nu. Eller igår.

(Jag försökte lägga över jobbet på ett av de äldre syskon-barnen. Men det är sjukt orättvist att låta ett nästan barn behöva rodda en relativt omöjlig uppgift.)

De säljer fina almanackor med katter på Ica Maxi. De är också fina.