Är det mig det är synd om egentligen?

Jag har jobbat varje eftermiddag den hör veckan. Idag till 17.30.

Yngsta har ingen fritidsplats eftersom jag är arbetslös. Hon går hem själv och fixar mellanmål själv. Tre dagar i veckan slutar de samtidigt, de två yngsta. Det innebär i och för sig endel tjafs dem emellan.

Nu är jag ju inte så mycket arbetslös visar det sig och det är dags att prata med fritids.

Det dåliga samvetet kommer som ett brev på posten. Dåligt samvete gentemot barnen, kanske främst mot den yngsta som längtar efter sitt fritids.

Nästa vecka jobbar jag hela veckan och veckan efter det också.

Samvetet kanske har en tendens att handla om snålhet, eftersom jag sparar pengar genom att inte betala för fritidshemsplas.