Hört här hemma;

"Kan du försöka säga det du säger innanför ditt huvud, så jag slipper höra." (Ettan till Tvåan)

Han pratar oavbrutet. Oavbrutet. Och skriker och skrattar och sjunger och svär. Eller klappar, steppar, dansar. Han ÄR väldigt mycket. Hela tiden.

Det är inte långtråkigt. Bara brötigt. Och mycket.