Tack Finland...

...och Mannen, som levererar den finska årgångsglöggen Loimu.

Och så en ljuslykta till...

Fast de här rara små tomtarna ska bara förgylla hemmet i advent. Varför köpte jag inte en till.

Grå, grå, grå...

...och ösregn.

Det var lite trevligt med snö i alla fall.

Nu så...

...är det som det ska igen.

Att inte våga säga ifrån

Det är egentligen så löjligt. Och jag borde typ växa upp och sluta mesa med, säga vad jag tycker. Men, jag är en mes. En nyklippt mes. En mes med trendig Stockholmsfrisyr, där bara halva håret är klippt.
Alltså, det är helt okej att skratta. Jag gör det själv. Jag funderar på att låta det vara som en ständig påminnelse om att jag måste lära mig att ta bladet från munnen.
Kanske beställer jag en tid för slingor och klippning i veckan eller så tvingar jag Lena att rätta till det här. Lite roligt är det.

Bilden från igår.

Från idag. Nytvättat. Lockigt.

Här sitter jag...

Infall. Och så hamnar jag här. Det är kul.

Farmorsarvet

Min farmor hade en känslig själ och kropp. Hon kunde känna väderomslag och hade väldigt ont av det. Sov dåligt. En ömmande stortå. Likaså vid omställning av sommar- och vintertid.
Sedan förra helgen, då vi ställde klocka på vintertid, har jag sovit kass. Det har varit så det senaste åren. I våras tog det minst en vecka att komma ikapp den framflyttade timmen. Galet irriterande.
Jag är sjukt trött och en hel helg i handbollshallen gör att huvudet känns som bomull.
Idag skall jag ta mig en gubbakvart mellan matcherna för att hålla ihop.