Hälsning från soffan

Det slog mig igår att mitt liv och mina rutiner knappast förändrat trots att vi har en pandemi i världen.
Mitt liv förändrades redan i augusti förra året i och med att min systers sjukdom gick in i en annan fas. Allt socialt liv lades åt sidan, jag började på ett nytt jobb, reste upp till Stockholm varannan-var tredje helg, gick på barnens handbollsmatcher, men utöver det så har jag legat i soffan och tittat på serier eller läst böcker.
Och det gör jag nu också.
Går upp.
Åker till jobbet.
Jobbar.
Åker hem.
Handlar om det behövs.
Lagar mat.
Ligger i soffan.
Går och lägger mig.

Jag vet, utöver handbollen, att jag träffat vänner ett tio-tal gånger sedan augusti. Jag har träffat familjen desto mer, givetvis, och umgåtts med mamma och pappa, mina syskon, som jag har delat det nya livet tillsammans med.
Jag är inte deprimerad, men jag är trött.
Och jag orkar inte riktigt bry mig. Om andras hysteri eller oro.
Något av det värsta har redan drabbat mig och min familj.