Slutspurt

Nu är vi på upploppet. Målrakan in i julledigheten.
Jag maxar med att sitta hemma idag på förmiddagen för att i lugn och ro hinna med så många bedömningar som bara är möjligt.

I eftermiddag ska det julmat-handlas. Systemet. En mental check på julklapparna.
Sedan är det att andas sig igenom. På torsdag kl. 12 går jag på jullov. Det ska bli så djävla skönt.

Vad var det som hände?

Oktober försvann innan jag hann blinka. Och nu har vi gjort en tredjedel av november. I dag är det fredag, vad hände med den här veckan? Det är inte så att todo-listan växer eller att ingenting blir gjort, herrejösses, tvärt om. Men det känns som om jag slungas fram. Det är inte ens bara måndagar och fredagar, det bara är massor, hela tiden. Jag brukar tycka att den här tiden är lite tråkig, mörk och deppig, men det hinner jag inte ens reflektera över.

Träna sig i att vara en ko...

 ...och bara släppa skiten och gå.

Naiv

Jag trodde nog inte att det skulle bli krig med militära attacker i Ukraina. Nu är vi där. 

Och jag är mållös. Och ledsen. Och orolig för mänskligheten. 

Det rullar på...

Att vara mellan två jobb, eller rättare sagt på två jobb är slitigt.
Skickar uppgifter och grejer till min vikarie på mitt nya jobb samtidigt som jag planerar hela hösten på min nuvarande och snart fd jobb. Varför? För elevernas skull. Men ibland är jag för snäll för mitt eget bästa.

Veckan som sprang förbi

Det är mycket nu. 

Hösten rullar in med allt vad det innebär.

Det är massor på jobbet. Men jag skiter i att gå in på det. Det hjälper inte att gnälla. Det är bara att göra och att göra det så bra som jag orkar.

Men hemma är det lugnt. Barnen har sina träningar som de själva tar sig till. De sköter sina åtaganden, sin tvätt, inte städningen av sina rum (men de är ju inga övermänniskor), sina läxor.

Om vi ställer mat på bordet är de nöjda. Och det är mysigt att vi ofta kan äta kvällsmat samtidigt. Samla ihop oss och prata. Det blir som balsam. För eleverna på jobbet har bekymmer på olika sätt och jag är så glad och tacksam över att vårt tonårsliv för tillfället är bekymmersfritt.

Känslan på jobbet när hjärnan fortfarande har semester

När det brinner...

… i en kabel i Alingsås, brinner det i en mammas hjärna.
Att vara tonårsförälder... Fy fan.
Beam me up, Scotty.

Från lycklig och energirik till WTF

Städar huset. Plockar och fejar. Tvättar och hänger ut tvätt i solen. Duschar blommor. Har energi. Har flow. Tycker det är helt okej att dammsuga och damma trots att det är undrbart väder ute. Men så händer det. Första knäcken kom när jag inte fick isär vattenlåset på handfatet uppe. Kajsa Kavat blir sur på sånt. Men, fine... bara att be den 1000 gånger händiga mannen att ta hand om det.

Lite irriterad en stund men kommer över självförtrondeknäcken, kan själv.

Det är en timme senare när jag ska hämta en ny tandborste som hormonkärringen går från energisk till topp tunnor på mindre än en halv sekund. Någon. Inte jag. Har tagit sista tandborsten utan att skriva upp på listan. Och låtit paketet vara kvar.

Jag begär inte att de ska köpa nya för egna pengar. Det enda, och det är lite, är att man slänger den tomma förpackningen och skriver upp tandborstar på köpe-listan på frysen.

För en 2 åring är det svårt. För en 5 åring också. Men en 18-, 15-, och en 12-åring är det inte rocket science.

Det är hyfs. Det är logik. Det är fan galet att jag blir så djävla arg, ledsen och irrterad över det här. Men jag blir så sänkt.

Ibland vill jag emigrera.

Till en etta i Gamla stan. Fullt med tandborstar och avtorkade bord. Inte suddgummisudd på matsalsbordet. Inte snubbla över skor i hallen.

Ibland tänker jag så. 

Och lusten att städa? Den försvann.

"Allt vad du vill att människor ska göra för er. Det ska ni också göra för dem."

Fuck that shit right back.

En dag

Ingen bra dag idag.

Imorgon är det en ny dag och vi tar nya tag.

Over and out.

Note to self

Kortvecka!

Kortvecka!

Kortvecka!

Kortvecka!

Kortvecka!

Sordi på stämningen

Det här med Ryssland och Ukraina känns inte bra. Inte bra alls.

Toxic?

Onsdagsmorgonsens frukostshot är på banan.

Igår släckte jag sänglampan innan 23.00, har inte hänt sedan Sundsvall brann eller när jag var sjuk senast.

Har sovit som en gris. Men kaffe, det måste jag ha ändå.

Att vara en sån djävla mes

Hundar och katter.

Tycka inte om.

Tycka hundar och katter är farliga.

Tycka hundar och katter inte ska springa lösa och fira.

Andra i min familj tycka jag är barnslig.

Jag tycka min man ska sitta nära mig.

Jag tycka om när Mannen försvarar mig mot farliga djur.

Fast jag dödade två kackerlackor alldeles själv.

Jag duktig - lite.

Den här dagen börjar inte alls som jag tänkt mig.
Men det är en dag och den skall genomföras som det är tänkt.
Packar badväskan och sovkittet och drar till min gata i stan.