Soliga, lediga, måndag

Vi var på Stadsbondgården idag. Det är ett underbart ställe. Barnen älskar det! De matade de söta kaninerna med maskrosblad, de gungade på "Madicken gungan" och klättrade på alla trädjuren. Det hade fötts ett lamm inatt. Det var så litet och mamman ville inte riktigt veta av det, så jag vågade inte ta kort, men det var så urgulligt. Jag tror att lammungar är sötare än människobabysar.

Spring i vitsippebackar!

Syskolek på baggen i trä.

"Titta! Titta, Lillisen! Dom är bara 2 veckor och dom kan gå!"

Sötaste lammungarna i hela världen!

Naturhistoriska Riksmuseet

Igår försökte jag mig på att vara en bra, intresserad, kulturell och allmänbildad mamma. Vi åker, lixom typ 500 andra mammor och pappor, till Naturhistoriska Riksmuseet. Det var givetvis en hit. Svenska djur och dess natur är något jag försår lite av, lixom utställningen om kroppen. Linné sprang barnen bara igenom men dinosurierna var häftiga och stora. (Lilleman hittade en liten sten på golvet, som han övertygade oss andra att det var en dino-tand!) Utställningen med valar och hajar var något vi bara hafsade över på sluttampen. Slaravn tyckte att dinosaurierna var bäst, Lilleman tyckte fikat var bäst, trots att han önskat sig ett slott till fikat och jag gissade på helt fel bakelse. (Ett slott är en prinsessbakelse för alla som inte vet det.) Jag tänkte hela tiden, vilken tur att mannen inte var med. Han hade inte gillat alla andra människor som hela tiden stor ivägen överallt och jag hade inte gillat att han skulle titta och läsa om allt i varenda utställning. Det tar tid att gå på museeum men min man. Han vill veta om allt och är intresserad av allt. Vi var där i minst 3 timmar, men en 20 minutersfika paus. Med mannen i släptåg hade det tagit 3 timmar till.

När vi stod på utsidan insåg jag att jag glömt att titta i shoppen. Det är ju min hjödpunkt men själva utflykten. Jag älskar museeshoppar. Men i villervallan glömde jag bort det. Nu måste jag dit igen bara för det...

Vi bor på landet...

När jag säger att vi köpt ett hus på Östermalm i vår stad, så svarar 9 av 10 (som inte är från vår stad) "Östermaaaaalm", med en slags överdriven härmad Stockholms dialekt. Alla som bor i vår stad vet att Östermalm är ett arbetarkvarter, här ligger storindustrier som Volvo. De flesta husen är enplans med källare på 90 kvm. Alltså, inget att skryta men ett helt ok ställe att bo på, tycker mannen och jag. Igår när jag och lillisen kommer hem efter en inhandlingsrunda tvärnitar en bil vid min uppfart. "Hämu, hule... osv" grötar en man på bred vätskötska i bilen. "Va?"
"Har du sett ett får häromkring?"
"Näää, men jag kom precis."
"Det har smitit ett får från slakteriet. Vi letar." Han pekar in på 3 stora karlar inklämda i en liten Nissan.
"Ja, lycka till..." Eller vad skall man säga. Vi bor på Östermalm, som ligger på landet, öster om det andra landet som ligger lite mer till väster.

Schas katta!

Det är många saker jag inte förstår.
Jag förstår inte hur man skulle vilja ha katt. Jag är ingen kattmänniska. Jag är dessutom både rädd och allergisk mot dom. Det är som om hela mitt medvetande säger nej till katt, både fysikst och psykiskt.
De som är kattmänniskor blir ofta provocerade av att man inte gillar katter. Varför?

Jag är rädd för hundar oxå. Som hundrädd får man alltid höra "Men lille Fido, han är så snäll..." Jo, men det spelar lixom ingen roll. Jag är rädd för Fido oxå.

Hur gör man för att inte överföra djurrädsla till sina barn?