Träna sig i att vara en ko...

 ...och bara släppa skiten och gå.

Tvättkorgens väl och ve

Vi har bott i huset i snart 13 år. Under alla år har vi bott mellan 5 och 3 personer på övervåningen. Så vid trappan har en korg för smutstvätt varit placerad. I alla år. Det är sånt som andra kanske upplever som egendomligt. Det är verkligen ingen snygg pryl direkt. Igår insåg jag att vi sedan 5 månader tillbaka bara bor två vuxna på övre planet. De vuxna delar dessutom sovrum. Då skulle ju tvättkorgen kunna flytta in i deras gemensamma sovrum.

Så nu känns det lite tomt här...

Att inte hoppa på en hype

Game of Thrones.
Nej, tack.

Shabby chick.
Nej, tack.

Fifty shades of grey.
Nej, tack.

Skam.
Nej, tack.

Crossfit.
Nej, tack.

Senaste mobilen.
Nej, tack. Min mobil är över tre år. En 40 årspresent.

Nätshoppa från Kina.
Nej, tack.

Resa till Thailand.
Nej, tack.

Ungefär så. Hype? Nej, tack. Jag strävar på i det otrendiga och trivs så bra så.

Det gluten-fria livet

Äldsta dottern har fått celiakidiagnos. Hon sökte för hosta och kom ut med järnbrist och en gluten allergi. Så kan det gå. Nu har hon ätit järntabletter i flera månader och börjar komma ikapp i sina depåer och för några veckor sedan kom det definitiva beskedet.
Mycket att sätta sig in i. Mycket rensa ur, städa, köpa nytt. Mycket googlande. Vi testar nya varor och produkter varje vecka. Hoppas att dottern ska hitta några favoriter.
Vi gjorde lasagne för att frysa in och upptäcker att både soya och buljong innehåller gluten. Bara att kasta sig iväg och hitta fria alternativ. Det finns bra ersättningsprodukter och den lite kräsna dotter provar nytt varje dag. Utan knot.
Idag gör jag "Porterstek", utan porter, istället använder vi glutenfri ale och reder såsen med maizena.
Hämtmaten i veckan hämtades från Spice 'n rice som har tydlig innehållsdeklaration och som hade full koll. Det är skönt att hon är stor och förstår och kan ta eget ansvar. Jag behöver inte oroa mig. Hon blir heller inte jättesjuk eller får jätte ont i magen om det skulle bli fel.
Tänk va skönt att vi bor i ett land med resurser och hjälp att få. Lätt att köpa mat och pengar att bekosta det höga priset som glutenfri mat har.

Katt-filter?

Att skrolla igenom facebook är ju dö-trist nuför tiden. Bara reklam och jag blockrar. Det tar tid att plocka bort det jag inte vill se. Sedan får jag ju se sidor som mina vänner gillar. Mina vänner gillar många sidor och jag klickar bort.
Jag har till och med valt att ta bort vänner pågrund av det. Eller avfölja. Själv följer få sidor och är med i få grupper.
Men alla dessa katt-relaterade inlägg. Fyfan va ointressant. På riktigt. Jag behöver ett djur-filter. I förrgår helst.

999

Igår - påväg från återvinningsstationen - spottade Mannen den sista pläjten i pläjtspottingen. Och en epok går i graven.

Sånt som jag är dålig på,

men som jag ibland lyckas med. Fickparkera. Så nöjd att jag tog ett kort!

När inte två bilder räcker

Jag bad Mannen ta kort på mig när vi var på stranden i Sopot. "Men ta inte två, det räcker inte. Du måste ta 20 bilder minst. För sedan måste jag sålla."

Mannen kallar mig för Gestapo.

Nu blir jag jättetrött

En ung man ska cykla från Treriksröset till Ystad. Det ska ta tre veckor. De låter väl som att det kan vara kul om man gillar att cykla.

Men som en liten tvist på det hela ska människan inte äta något under tiden. Det är nu som det börjar bli tröttsamt. Varför? Och vem bryr sig?

Att försöka ligga lågt

Alltså, det är mycket nu. Det är höst och vardag och helger med fest och fix och trix. Det är roliga grejer, det är jobbiga grejer, det är måsten och det är omåsten.
Men det är en ständig ström av allt. På jobbet är det 16 små som skall tas om hand, med matning, blöjbyten, lära gå och räcka till. Jag är nog inte stressad mer än vänligt. Men i år känns det. Det känns i bröstet. Kanske har jag sträckt mig. Kanske har jag sovit konstigt. Kanske en hjärtsäcksinflammation. Eller kanske borde jag bara chilla lite.
Men så fyller någon år, en som fyller 9. En som jag gärna ger lite extra, en som ger mig lite extra. Men det är presenter och inbjudningskort och lasangeönskemål. Det är soptömning och gymnasieinformation. Det är en Kånken ryggsäck på Tradera som skall budas hem, det är läsläxor, matteläxor och NO-laborationer. Det är fotbollsskor täckta i lera. Det är ett digitalt piano som skall inköpas. Det är tandläkartider som skall bokas om. Det är A-kassan som vill ha Arbetsgivarintyg. Det är biblioteksböcker som skall återlämnas. Det är fotboll, handboll, dans och Teakwon-do.
Men en vacker dag så står jag där vid pensionens rand och önskar att det kunde hända något. Bara något litet. Då skall jag försöka komma ihåg att det enda jag tänkte på då - nu - är att fifaen vad gött - då.

Over and out.

Bild på dagens middag:

But why?

Vi har soptunnor och papperskorgar hemma hos oss. Alla vet inte var det är bara...

Sånt som jag irriterar mig på

Jag har lyssnat på flera olika nyhetssändningar idag på tv (på 1:an och 4:an), radio (reklam och utan) och nu senast i Barnkanalens Lilla Aktuellt. Nyheten är att halva Sveriges befolkning tycker att politikerspråk är svårt att förstå sig på, tex ord som reform och jobbskatteavdrag.

Inte en enda gång har ordens betydelse diskuterats. Inte ens på Lilla aktuellt.

Människor har intervjuats, men ingen ny kunskap har skapats. Möjligtvis att phu, skönt jag är inte ensam om att inte förstå.

Sånt irriterar mig. Utbilda mig - som inte förstår.

#reformbetyderombildningförändring

#jobbskatteavdragminskardenskattdubetalarpålön

Oskick, för i helvete!

Vi har ett stort problem i familjen.

Förr hade vi två, men tandkrämsproblemet är nu borta, nu kvarstår nagelproblemet.

Det är egentligen så äckligt att jag har svårt att prata om det.

I helgen städade jag biorummet och hittade - återigen - naglar.

Jag samlade HELA familjen och meddelade att NU ÄR DET NOG.

Nu på morgonen får jag hjärnblödning för under soffan ligger två små naglar.

Ska det vara så djävla svårt att förstå? Allvarligt! Äckligt!

Så nu vill jag ju bryskt väcka dem och släpa upp dem ur sina sängar och låta dem minutiöst dammsuga hela vardagsrummet, men jag lugnar mig en liten stund till. 

Det är så skönt när de sover. Men dammsuga det ska de få göra.

Välkommen November!

Naturen, alltså, vilken grej.
Varje år på dagen november slår knopparna ut.
Det är galet.

Onsdagsnöjen

På onsdagar tittar vi på Sveriges mästerkock på 4:an.
Då gäller det att ha ätit en bra och rejäl kvällsmat. Annars är risken stor att man blir väääldigt sugen på något att stoppa i munnen.
Inte bra. Inte bra alls.
Sveriges mästerkock är dock något bättre än det underbara programmet Hela Sverige bakar som var en figur-katastrof av stora mått.

Att vara ett klantarsle

Både länge och väl arbetade jag med Treans fotobok för 2012. 500 kr gick kalaset loss på. Flera gånger uppmanas jag att kontrollera boken, vilket jag givetvis gör.
Vad händer?
Jo, jag - min ordblinda idiot - ber inte någon läskunnig läsa igenom utan skickar in beställningen.
Idag kom boken och stavfelet är det första jag ser. Fan.

Min fina 6 åring säger tröstande: "Det gör inget mamma för jag kan ju inte läsa ändå."
Problem solved.

En gråtmild liten mor

Ikväll var det dags för musikskolans luciatåg i kyrkan inne i stan.
Kyrkan var fullsatt och vi fick uppleva ett av de allra finaste och bästa luciatåg jag skådat.

Och jag kan ju inte hålla mig, utan måste fälla en tår (eller kanske 100).
Att vi satt på balkongen och att jag var tvungen att stå upp, vid kanten, under tåget för att se gjorde att jag hela tiden hade en obehaglig, sugande känsla i magen av att falla, samtidigt som jag försöker att inte fulgråta inför fullsatta kyrkbänkar.

Jag måste komma över den där höjdskräcken och det där gråtmilda. Barnen får ju skämmas.

Om att lägga ner och sedan ligga sömnlös

Varje år ger vi bort kalendrar till de äldre i släkten.
Min lillebror - den med känsla för design och uttryck sköter den delen sedan ett par år tillbaka.
Barnen i min familj - alltså jag och mina syskon - är till 3/4 messerschmitts när det gäller att planera och ligga två steg före. Sedan ligger vi tre på den sista 1/4 som får göra jobbet.

I Mannens familj är det annorlunda. Och eftersom jag har försökt att ta ett steg tillbaka i några år och sluta curla, så har jag i flera år först lagt ner, legat sömnlös (är en relativt grov överdrift, men det blir en bättre historia då) för att sedan i grevens tid göra jobbet ändå och göra svärmor glad. Fulare och fulare har kalendern blivit genom åren. Inte alls för att motiven blir sämre. De blir bara fler.

I år har jag påpekat för Mannen ca 5 gånger under ca 5 veckors tid, att det är dags. Nu gör jag det skriftligt, virituellt. Och det vet ju alla att ingenting försvinner i cyberrymden.

Ska man ge en almanacka till någon i julklapp och inte behöva panikanvända 10 bilder tagna med dålig mobilkamera nedladdade via fejjan är det typ dags nu. Eller igår.

(Jag försökte lägga över jobbet på ett av de äldre syskon-barnen. Men det är sjukt orättvist att låta ett nästan barn behöva rodda en relativt omöjlig uppgift.)

De säljer fina almanackor med katter på Ica Maxi. De är också fina.

Vad skådar mitt norra öga?

Maskrosor.

Varför i alla dar heter dom så?

"Att du i ditt nästa liv blir en mask..."

Är det helt fel av mig och totalt blockera ut hela Breivik-rättegången?
Hela alltihopa ger mig ont i magen.
Det känns som om jag, likt en struts, stoppar huvudet i sanden och längtar tillbaka till den 21 juli, innan allt det här hemska blev till en ny verklighet.

Är det för att sånna som jag stoppar huvudet i sanden som sånna som han får möjlighet att göra det som han gjort?