Att bli upprörd

Jag läser Katarina Wennstams böcker om Shirin och Charlotta Lugn. Som handlar om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Jag blir så upprörd och provocerad av patriarkat och lagstiftning att jag blir helt svart i sinnet. Jag får nog ta och blanda upp det här med lite hederliga chick-lits för att inte gå fullständigt i taket. Jag beundrar människor som orkar jobba inom rättsväsendet. Att inte de tappar tron på mänskligheten och går under.

#kxzuyyiifff

Efter att ha härjat runt och fejjat hela dagen skulle vi så sätta oss i tv-soffan. Då funkar inte boxen. Han är gullig när han sitter där i fönstret bakom tv-skärmen och viskar svordomar. Fast det är inget vi pratar högt om. Gulligheten alltså. Jag sitter tyst.

Från lycklig och energirik till WTF

Städar huset. Plockar och fejar. Tvättar och hänger ut tvätt i solen. Duschar blommor. Har energi. Har flow. Tycker det är helt okej att dammsuga och damma trots att det är undrbart väder ute. Men så händer det. Första knäcken kom när jag inte fick isär vattenlåset på handfatet uppe. Kajsa Kavat blir sur på sånt. Men, fine... bara att be den 1000 gånger händiga mannen att ta hand om det.

Lite irriterad en stund men kommer över självförtrondeknäcken, kan själv.

Det är en timme senare när jag ska hämta en ny tandborste som hormonkärringen går från energisk till topp tunnor på mindre än en halv sekund. Någon. Inte jag. Har tagit sista tandborsten utan att skriva upp på listan. Och låtit paketet vara kvar.

Jag begär inte att de ska köpa nya för egna pengar. Det enda, och det är lite, är att man slänger den tomma förpackningen och skriver upp tandborstar på köpe-listan på frysen.

För en 2 åring är det svårt. För en 5 åring också. Men en 18-, 15-, och en 12-åring är det inte rocket science.

Det är hyfs. Det är logik. Det är fan galet att jag blir så djävla arg, ledsen och irrterad över det här. Men jag blir så sänkt.

Ibland vill jag emigrera.

Till en etta i Gamla stan. Fullt med tandborstar och avtorkade bord. Inte suddgummisudd på matsalsbordet. Inte snubbla över skor i hallen.

Ibland tänker jag så. 

Och lusten att städa? Den försvann.

"Allt vad du vill att människor ska göra för er. Det ska ni också göra för dem."

Fuck that shit right back.

Ja just det

Lusdjävlar. Inte i mitt hår i alla fall.

Vilken bank har du?

Jag har givetvis Nordea.

Jag blir så sjukt trött. Inifrån och ut. Uppifrån och ner.

Min personliga bankman har säkerligen varken vetskap eller insyn, men det är företagskulturen som genomsyrar. Helvete vad trött jag blir. Det är ett djävla jobb att flytta pengar och byta bank. Och med bundna lån.

Men idag är det i alla fall fredag hela dagen och bara ett barn på jobbet med magsjuka. Hej o hå.

Inte ens sprit hjälper mot det här...

I min effektiva strävan att ta mig an veckans surdegar gick jag så ner i förrådet efter jobbet för att ta itu med jullådorna. När jag, som av en händelse lyfte ner påsklådan, möttes jag av det här. Så nu sitter jag här och har mus-ångest och längtar så förtvivlat efter Mannen. Tänk att ha en rådig andra hälft som är uppvuxen på en bondgård som tycker att möss är världsliga ting. Tänk va bra, en dag som den här, för jag behöver något starkt. Jag hör små tassade fötter och gnagande tänder hela tiden.

#nuvilljagflytta

Update:

Han är här nu. Vill ni ha ett tips? Förvara inte gula stearinljus i påsklådan och ha mer än galler på ventilationen.

En ny tid

Jag skäms över att jag tidigare idag ojar mig över min hektiska vardag.
Vår värld är inte samma värld i natt när nyheterna från Paris rullar in.
Jag är mållös. Stum. Den här världen. Den här tiden. Vad ska vi göra? Vad kan jag göra?

Fy fan vad ogött

Idag knäckte det helt plötsligt till i ryggen. Så nu ligger jag lite pall. Värmedyna och på ett jävligt dåligt humör. Första dagen på ledigheten.

Dags att tömma frysen

Betalar räkningar och dör en smula.
Det är djävligt dyrt att renovera ett biorum.
Det blir blodpudding och gröt i februari.
Tur som fan att det är 28 dagar nästa månad.
Tur som fan.

Teknikens ounder

Ny telefon.
Spännande, roligt men otroligt frustrerande.
Jag är inte teknikdum, så, direkt. Jag kan sätta på PS2 och till och med ladda in en DVD film och få igång den.
Jag kan överföra bilder från kameran och backa skruvdragaren.
Vad jag inte kan är att fixa mina kontakter i den nya mobilen.
Mannen fick hjälpa mig igår och idag har jag försökt att städa lite för efter varje namn står det /6 eller /1. Det tycker inte jag är fint, så det måste bort. Nu har jag lyckats ringa upp flera personer och sedan inte fattat hur jag skall lägga på. Första gången kom jag till telefonsvarare och svor väldigt mycket. Sedan kom jag på att det var bättre att vara tyst om det hände igen. Så, fina K i Växjö, det var jag som ringde vid 9 och jag har inte börjat med otrevliga förföljerser eller så. Vill bara säga - hej!

Jag är upprörd

Hämtat från aftonblandet.se:
"Personalen på säkerhetsavdelningen hade varnats för att mordmisstänkte Erik Ljungström, 28, kunde vara livsfarlig. Men den 24-åriga vårdaren ska aldrig ha fått informationen." (Brister i kommunikationen på häktet är inte bra, men alla som sitter intagna där borde ju anses som farliga. En 28 årig man sitter häktad för mord=han är farlig).

"Ljungström placerades i en av de 13 cellerna på plan 4 – häktets säkraste avdelning med den mest erfarna personalen." (Ursäkta, men en 24 årig vårdare kan OMÖJLIGT ha varit den mest erfarna vårdaren. Är alla de andra 17?)

"– Det borde finnas en rutin för att informera om att det här är en farlig människa. Men ingen utanför avdelningen visste om det." (Hur fan är det möjligt?)

"Häkteschefen Agneta Kempe bekräftar att sådana uppgifter sällan delges samtliga i personalen." (But why?)

"– Det är främst de som ska hantera den intagne som informeras, säger hon." (Jo, men det är ju bra, men då skall INGEN annan ha med den intagne att göra.)

"I måndags tog den 24-åriga kvinnliga vårdaren ensam emot Erik Ljungström på häktets tak för att släppa in honom i en av rastburarna. När hon vände ryggen till knuffade han omkull henne. Med hjälp av en batong från en tillrusande kollega slog han ihjäl henne." (Kan ingen av det erfarna 17 åriga vårdarna ta med sig mannen ut i rastgården, så får han ingen promenad den dagen. Stackarn.)

"Personalen säger att de påtalat bristerna för ledningen gång på gång, men fått svaret att det handlar om besparingar." (Jahaja, men då så...)

Hur i hela helvete är det möjligt?

Helvetes djävla skit

Jag är ett geni!

Fråga mig inte hur jag gjorde egentligen. Jag vet bara att det var x antal svordomar och utslitna hårtussar som tog mig i mål. Nu har jag sidnummer på rätt sidor och inte på rätt sidor, med rätt formatering och hela konkarongen. Min hatkärlek till word och ex-jobbet blir inte mindre.

Update: Och så klickar man lite oförsiktigt och alla sidnummer försvinner. Hjärtat i halsgropen. Ångra. Ångra. Ångra. Så är dom där igen och frenetiskt klickas det på SPARA.

Åt helvete...

Jag hatar mitt ex-jobb.

Verkligen hatar.

Det kommer gå åt helvete om jag inte får struktur på den där djävla diskussionsdelen snart!

Oh! Shit! Entreprenörskapskursen!

Jag har lagt ner kursen i entreprenörskap. Jag har velat fokusera på ex-jobbet. Så idag var jag inne på PingPong och inser att det brinner i knutarna för kursen.

Shit!

Men jag är godkänd på det jag gjort hittills och det mina vänner var snällt, för mina inlämningar har hållit en mycket låg nivå.

"Mål & Framsteg
Här ser du vilka framsteg du har gjort i aktiviteten.

Framsteg
50,0% är genomfört av Hela aktiviteten."

Probläm i systämet

NAS:en. Vår backup på alla bilder och dokument.

I morse gick en propp och NAS:en stängdes ner. Sedan dess har den inte velat vara med. Min IT support skall googla lite. Allt mitt hopp står till att supporten hittar rätt och att allt löser sig.

Att fäkta och att inte be andra att fara åt helvete

Länge, länge har strategin på jobbet varit att jobba för två, att sopa under mattan, bita ihop.
Tills för ett tag sedan då jag faktiskt tänke att nu sköter jag mitt, så får andra ta hand om sin skit.
Idag har jag fått klä skott för ett helt arbetslag.
Jag gör det. Jag gör det egentligen gärna.
Jag vill se möjligheter, jag vill att verksamheten skall utvecklas.
Jag vill att helheten skall bli bra.

Vad jag inte vill är att bli "snälla duad" och "lilla vännad".
Vi är inte vänner och jag är inte snäll.
Nog.
Nu är det bra.
Jag är faktiskt stolt att jag inte slogs, för det var det jag ville göra.

Typ, så här:

Att lära sig att sjunga ut

Jag måste blir bättre på att säga vad jag tycker.
Säga ifrån.
Säga att "Fan, det här duger inte!", gör om gör rätt, step up to the plate.
Ge negativ kritik utan att dö på kuppen.

Jag är 35 år och borde ha lärt mig det nu. Men, tyvärr.
Att hitta rätt ord och säga dem istället för att svälja.
Jag måste hosta upp mig.
*host, host*

Vad som händer inombords när man helst vill skrika: Men för helvete!!!!

Följande senario utspelar sig på eftermiddagen idag.
Dansuppvisning för Slarvan. Något vi betalar dyra pengar för att gå och se. Typ 80 kr/vuxen och 60 för barn. Vi har tvingat med oss Lilleman, som hellre vill vara hos en kompis.

Första akten är en timme lång och följs av en 20 minuters paus. 25 minuter in i andra akten är det dags för det vi väntat på. Vår Slarvas hiphop grupp skall franmföra en dans på ynka 2 minuter. Precis när Slarvans dansgrupp går upp på scenen ställer sig 2 personer upp 4 rader fram. Dom står och står. Dom står så att dom tänker Slarvan perfekt. När väl dom sätter sig ner så ställer sig ett par upp på raden framför mig och täcker hela dj----la scenen. Jag håller fullkomligt på att gå upp i atomer. I nästan 2 timmar har jag väntat på 2 minuter, som krymptes ner till 1 minut på grund av feta arslen och ryggar. Jag var och är fortfarande vansinnig!

Mannen har blandat en drink och jag mer eller mindre sveper en vodkacranberries.
Eller som fyllot i Dilledagboken skulle sagt: Mig djävlas man inte med...