Inställningen inför hemmacupen har varit under all kritik. Gamnacke och sura miner.
Hemspringet obefintligt. Uppgivenheten sken igenom. Under andra halvlek under förmiddagens match tar jag bilnyckeln och går och sätter mig där för jag orkade inte titta mer.
Vid 16- tiden åker laget ur. Halvåtta ringer tränaren och frågar om sonen kan tänka sig att ställa upp för 02:orna, som är några man kort på bänken.
"Vill du verkligen ha med honom", blir motfrågan.
En och en halvtimme senare kommer han hem och håller huvudet högt, då laget vann och att han fått göra mål. Humöret på topp och nya matcher med 02:orna imorgon.
Tre timmar tidigare var han nära att ställa skorna på hyllan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar