Något som inte har med SD att göra...

Jag tycker Katrin är lite underhållande...

Rapport från verkligheten

15 årig praoelev på jobbet: "Du ser lite trött ut?!"

50 årig pluggkompis via Skype: "Du låter lite stressad. Hur är det?"

Och jag vet faktiskt inte hur det är.
Jag är trött.
Det är kallt.
Julen ger inte så mycket ledighet som jag önskar.
Barnen tvingas vara på fritids och dagis i mellandagarna.
Det stressar också. Dåliga-mamma-stressen. Dåliga-samvetes-stressen.

Nu loggar jag ut från datorn och loggar in i sovrummet.

I-landsproblemen fortsätter

Utan internet försmäktar jag på denna ö.
Så är det bara.
Men idag kommer Mannen hem från Estland, eller Lettland, eller Litauen, eller vart nu Tallin ligger. Och då kommer han att fixa bredbandet och digital-tvn som den handy man han är.
Eller hur?
Eller hur?

Efter rådslaget

Nu känns det bättre.
Nu har vi utarbetat en strategi.
Hobbypsykologen arbetar för fullt.


Det finns enkla förklaringar, som känns gamla och ihåliga.
Bortförklaring 1: en fas han går igenom.
Bortförklaring 2: Mannens jobbresor.
Bortförklaring 3: Han är trött och lättretlig.


Nu har vi tänkt nytt och klokt.
Han behöver mer av oss, Mannen och mig.
Mer tid, mer kramar, mer vardag, mer mysstunder, mer prat om vardagliga saker.
Mer kärlek.
Och det har vi.
I massor.

Så just nu är problemet för tillfället som bortblåst.

Ledsen

Min son, den älskade ungen.
Vad i allsindar skall jag göra med den pojken?
Finns det anger management för barn?
Kallas det BUP?

Jag står maktlös och handfallen.
Och sedan grinar jag.
Jag tror att jag just nu står på gränsen till vad jag orkar med.