Löjlig

Jag skrev ett sms till grannen på ön och undertecknade meddelandet med "Lindströms på Ekelyckan", och det lät så fint i mina öron så att jag tänkte på det hela dagen. Det här stiger mig åt huvudet helt klart. 

Insikter

Jag har varit sjuk några dagar. Feber, hals ont och snuva. Klassisk förkylning med negativa snabbtest.
När jag ligger i min soffa och slö tittar på Doktorn kan komma hör jag hur de värnpliktiga i stan övar och skottsalvorna ljuder i fjärran. Pa-pa-pa-pa-pa. Rat-ta-ta-ta-ta. För oss är det inte ett ovanligt ljud eller en ovanlig syn att de övar i och runt stan på olika sätt. Jag har aldrig egentligen tänkt på ljudet, bara noterat att det övas. 
Men igår reagerade jag på ett annat sätt. Jag blev inte rädd, men jag blev förtvivlad för alla de människor som upplever ljudkulissen av skott och strider i sin absoluta närhet. Där ljuden inte betyder övning hos ungdomar som gör värnplikt, utan från verkliga strider där människor flyr för sina liv och dör. Jag har svårt att se ett slut på det här som är värdigt en demokratisk och fri värld.

Naiv

Jag trodde nog inte att det skulle bli krig med militära attacker i Ukraina. Nu är vi där. 

Och jag är mållös. Och ledsen. Och orolig för mänskligheten. 

Att förtjäna en glass

Den 27 juli firar Mannen och jag 25 år tillsammans. 

För att ibland spetsa till det lite och slänga in en brandfackla i förhållandet kan man (i bilen upp till en väldigt spartansk semester utan tillgång till affär) kläcka: i år har vi varit ihop i 25 år. Den paniken och häftiga inandning kan jag leva på länge. För att sedan meddela: du behöver inte oroa dig, jag har inte planerat eller köpt något till dig. Den utandningen. Den varade mellan Örebro och Arboga.

På tisdag har jag bett om en glass i Örskärs kiosk. För efter 25 år firar man glass-bröllop.

Fler streaming-tips

När jag tittar själv, utan Mannen, blir det gärna relationsdrama.

Några i raden!

After Life. Underbar. 
På Ricky Gervais instagram ser jag att de spelar in säsong 3! Lyckan är total!

Us eller Vi som den heter på SvtPlay.
Ibland är den lite jobbig eftersom jag har vissa likheter med David. Enough said.

Underbar! Åh! Hoppas att det kommer en säsong till!
SvtPlay

Jag måste se Amy Deasismont serie Thunder in my heart, mest för att Mannen sa att det inte var något för honom. Då är den toppen för mig, tänkte jag. Sedan Pörni på ViaPlay. Borde jag se Younger på Cmoore? Det har jag ett helt sommarlov på mig att lista ut. Den är 7 säsonger. Det tar mig nog en vecka eller så.

 

Det är mycket nu

Att jobba som lärare är extra stressigt i betygstider. Det är mycket att rätta, bedöma, betygsätta och jaga elever som givit upp, trots att du själv ser att det är möjligt att nå målen. Dagarna fylls av individuellt stöd och blås-lampa-utryckningar. Fast så är det egentligen hela året om. Och de allra flesta klarar det. Och många är färdiga trots att det är en och halv vecka kvar. Men vaknar jag då i vargtimmen är det svårt att slappna av, svårt att somna om. Lika bra att ge upp och gå upp. 

Så nu sitter jag här och funderar på hur jag ska släpa med mig och baxa över elever över till den godkända sidan. Och gör upp planer, stryker, lägger till, ändrar om - allt för att de ska lyckas, utan att jag tömmar på kvalitet och betygskriterier. Det värsta är när alla mina planer går i stöpet när eleven inte dyker upp. Då tänker jag att det finns ju andra jobb, som man inte måste investera så mycket energi och känsla i.

God morgon världen. Nu kör vi in i kaklet - en dag till!

Det som blir mest konstigt

Vi har varit hos min systers familj några dagar.  Hos min svägerska och barnen. I huset som min syster älskade. Som hon såg som sitt slott, sin borg. Hela huset är fyllt av min syster. Och det känns bra att vara där.  Vi har målat och grävt, byggt mur och hetsat på min svägerska på en ny dörr. Vi har firat min systerson,  ätit gott och suttit uppe länge och pratat. Det är när vi kommer till kyrkogården som det känns konstigt. Den platsen har inget som jag förknippar med min syster. Det finns inget liv där. Och runt min syster var det liv.

Att bli upprörd

Jag läser Katarina Wennstams böcker om Shirin och Charlotta Lugn. Som handlar om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Jag blir så upprörd och provocerad av patriarkat och lagstiftning att jag blir helt svart i sinnet. Jag får nog ta och blanda upp det här med lite hederliga chick-lits för att inte gå fullständigt i taket. Jag beundrar människor som orkar jobba inom rättsväsendet. Att inte de tappar tron på mänskligheten och går under.

What I have become

Medelålder.
Socialt distanserad.
Låst hemmavid.
Ligger i soffan och väntar på att få gå ut och dra upp maskrosor.
En, lite bitter, överviktig, ogräsutrotare.
Jag som hade sådana planer!

Imorgon får jag äntligen jobba igen!

Hälsning från soffan

Det slog mig igår att mitt liv och mina rutiner knappast förändrat trots att vi har en pandemi i världen.
Mitt liv förändrades redan i augusti förra året i och med att min systers sjukdom gick in i en annan fas. Allt socialt liv lades åt sidan, jag började på ett nytt jobb, reste upp till Stockholm varannan-var tredje helg, gick på barnens handbollsmatcher, men utöver det så har jag legat i soffan och tittat på serier eller läst böcker.
Och det gör jag nu också.
Går upp.
Åker till jobbet.
Jobbar.
Åker hem.
Handlar om det behövs.
Lagar mat.
Ligger i soffan.
Går och lägger mig.

Jag vet, utöver handbollen, att jag träffat vänner ett tio-tal gånger sedan augusti. Jag har träffat familjen desto mer, givetvis, och umgåtts med mamma och pappa, mina syskon, som jag har delat det nya livet tillsammans med.
Jag är inte deprimerad, men jag är trött.
Och jag orkar inte riktigt bry mig. Om andras hysteri eller oro.
Något av det värsta har redan drabbat mig och min familj.

Torsdagen den 6 februari

Vacker, sorglig, intim.

Så var min systers avskedsceremoni.

Den ceremonin som vi så länge hoppats att slippa. Familjen har fått en ny tideräkning. Före och efter.

Nu famlar vi oss fram i verkligheten - efter -

Karins död. Vi gör så gott vi kan. 

Min pappa säger att jag pratar hela tiden. Visst är det då konstigt att jag nu inte finner orden. Att jag är tom. Efter år av oro är nu slaget över och jag får fortsätta utan en syster.
Eftersom andra kan uttrycka sig bättre än mig, så är jag nu för en gångs skull tyst.

When I´m 44

Igår blev jag 44.

Jag gillar fortfarande att bli äldre och igår var en riktigt rolig dag, full av överraskningar.

När jag kom hem hade Mannen och barnen lyft in min första present: 2 kubik torr björkved.

Bästa, bästa presenten.

Sedan drog vi på sonens handbollsmatch och när vi kom hem

 stod mamma och pappa och sjöng i vardagsrummet.

Bästa, bästa presenten.

Av syskonen fick jag en kaffe-kalender. Don efter person.

Så himla rolig present att njuta av hela december!

Nymodigheter

Två handdukar på toaletten uppe istället för tre. Kanske tramsigt men jag blir lite hjärtnupen.

Stress

Igår var en jobbig dag.
Allt inför studenten på jobbet skulle fixas.
Alla betyg skulle vara satta.
Praktiska grejer som skåpsnycklar, fanbärare, plastbåten till Å-rännet skulle ordnas med.
Möten med rektor med åtgärdsprogram på uppföljningar.

Regnet öste ner hela dagen. Det regnade på korsen och tvärsen.
Men jag hann klart.

Väl hemma skulle vi handla till vår egen student. Hur mycket sås går det åt? Hur mycket sallad? Räcker köttet? Sedan ska allt stuvas undan hemma. Vi har kassar överallt.

Sedan skulle det städas. Det rev vi av på en halvtimme. Men 50 personer i huset kommer ingen hinna titta på mina hörn. Allt kött lades i marinad och studentklänningen tvättades.

Nu väntar resten.

Tisdagskvällsmat

Vi sitter runt bordet, mina tre barn och jag. Lungt och fint.
Diskussion uppstår. Lillebror provocerar sin storasyster så in i helvete, trycker på alla hennes knappar med en otrolig effektivitet. Han tar medvetet en annan ståndpunkt bara för att retas och djävlas. Storasyster kan inte se igenom bluffen och blir så pass förbannad att jag tror att hon ska ta till tårar i ren frustration.

Men maten var god och räckte till en matlåda.
Typ så.

Alla ❤ dag

Min livskamrat.

Min chaufför.

Min snickare.

Min IT-tekniker.

Min alltiallo.

Min vän.

Min älskling.

Den som får upp mig när jag är nere.

Den som räcker mig sin hand.

Den som får mig så fustrerad.

Den som skojar på min bekostnad.

Men den som älskar och älskas.

Kalla fakta

För några år sedan jobbade jag inom SFI för en privat aktör. Arbetsförmedlingen var upphandlare och vår kund. Efter 2 1/2 månad gick jag på en 2 veckor lång julledighet. Under min ledighet bestämde jag att jag skulle ta första bästa väg därifrån. Några veckor senare kunde jag säga upp mig då jag fått det jobbet jag har nu.
Jag känner igen allt från kvällens Kalla fakta, förutom betygsättningen, som inte krävdes i de kurser vi hade. Jag mår illa. Jag blir så illa berörd. Och jag jobbade inte på Astar. Det finns fler privata aktörer i den här svängen.
Jag får kalla kårar av programmet.
Och dessa stackars människor som slussas igenom systemet utan att få den minsta möjlighet till att protestera eller veta vad de har för rättigheter.
Jag har en hög ambitionsnivå och jag höll på att knäcka mig. Jag orkar inte titta klart. Jag får ont i magen.

#handbollsförälder

Första helgen i januari har de senaste 5-6 åren handlat om handboll. I år i både Jönköping och Mark. Det blir lite kuskande och olika hotell och googelsökningar på restauranger. Endel shopping har vi hunnit med, men främst hinner vi umgås. Det är faktiskt helger att se fram emot.
En bild från helgen:

Ett besök på Ikea och ut kommer vi med en liten kasse. Inte en servett. Inte ett värmeljus.

Helgens bottennapp:
Jag bet av en bit av en tand.

Höjdpunkter:
Mysiga stunder på tu man hand med min man.

Vänster eller höger...

...extremister? Spelar för mig ingen roll. Same shit, diffrent agenda.

Det som glädjer är att den stora allmänheten inte var tyst och höll sig hemma.

Det är den stora tysta allmänheten som behöver få lite munläder och inte tiga still.