Maj 2024

Hjälpmedel 

Mat

Ceremoni 

I det gröna

Blomma

Naturen ändå

Raps

Vitsippor 

 

Det tog 46 år...

 ...och 5½ månader innan jag förstod att busken jag alltid trott var Ginst är Forsyntia.

Ginst

Ginst kallas i folkmun Harris.
Ingen aning...

Forsyntia

Det är en sak som jag tänkt på...

...de senaste dagarna.
En barndomsväns pappa har gått bort och begravts. Det var ingen närvarande pappa och jag tror att jag träffat honom en gång. Jag glömmer aldrig när min vän anförtrodde sig mig om sin pappa och deras relation. Att hon försökt skydda sin mamma genom att lägga sig på henne när han var full och slog. Jag kanske var 13 år då och händelsen hade utspelat sig flera år tidigare. För mig, i min skyddade uppväxt, var detta något oerhört. Något så ofattbart. Något som man läste om i tidningen.
Jag var naiv. Jag var blåögd och oskuldsfull.

Jag är tacksam över min naivitet och önskar alla barn det.

Jag är tacksam över min pappa och hans sätt att visa vad manlighet är. Jag är tacksam över att vara beskyddad och att jag utan oro alltid kan vända mig till honom.

Jag är tacksam mot min man. Det enda han vill ha av mig är kärlek och bekräftelse. Aldrig skuld och underkastelse. Att jag i mitt liv fått uppleva trygghet, vänskap och kärlek. Från livets början och i skrivande stund.

Jag tycker inte att det är för mycket att begära. Det är en mänsklig rättighet. För alla män och kvinnor. Det skakar mig att för så många kvinnor är hemmet den farligaste platsen att vara på. Är det inte dags att ta tag i det här?

En ny-gammal känsla

I söndags blev jag rastlös.

Jag var uttråkad.

Det var så länge sedan jag kände den känsla. Ett halvår, 8 månader.

Det kliade i kroppen och jag vill bara "hitta på något".

Jag har inte velat hitta på något på väldigt, väldigt länge.

Jag hittade på en loppis.

Jag hittade på lite vårtecken.

Känslan på jobbet när hjärnan fortfarande har semester

Jag blev förvånad själv

Igår var vi på shoppingcentret för att köpa födelsedagspresent till den äldsta systerdottern. På Cervera möter jag tre kineser. Jag blev väldigt överraskad, förvånad över min omedelbara reaktion - gå omväg, och andas genom halsduken. Mannen, som sett mig på håll, sa att jag stannat till i steget.
Jag är väldigt oorolig för det nya viruset. Får jag det så får jag det. Trodde jag. Uppenbarligen inte riktigt så obrydd som jag trodde.

En sanning serverad

Jag överöser mig själv med beröm över min egen förträfflighet. Om och om igen.
"Tycker du är att det är lite tjatigt att jag hela tiden berömmer mig själv?", frågar jag mitt äldsta barn.
"Du, jag lyssnar faktiskt inte på allt du säger."

Nähänä. Fast det visste jag faktiskt redan.

#förskoleupproret

Ni kanske inte hört talas om förskoleupproret. Eftersom jag jobbar inom förskolan upplever jag #pressatläge varje dag på mitt jobb.
Stora barngrupper, outbildad personal, inga vikarier, vi jobbar ofta "kort". 1-åringar med 50 timmars arbetsvecka och ofta lämnas barnen halvkrassliga. Sällan är syskon hemma när en förälder vabbar med sjukt syskon. Föräldrar tror att barnen har det bättre på förskolan än hemma med de sina. Jag vägrar att tro att dagens föräldrar är lata, fast det är tyvärr så de upplevs.

#pressatläge innebär att jag jobbar fast jag har så ont i magen att jag inte sovit på natten. Jag inser att jag inte kan vara hemma trots att jag borde gått till läkaren. När jag väl gick visade det sig att jag har bildtarmsinflammation.

#pressatläge innebär att jag går till jobbet trots att mitt barn har feber. Mitt barn får vara ensam hemma när jag åker för att ta hand om andas. Jag har otroligt dåligt samvete inför mitt barn som helst hade haft mig hemma, men som blir glad när jag säger att jag kan skal-larma huset när hon är ensam.
Och otroligt dåligt samvete inför mina kollegor som får "jobba kort" i eftermiddag. För givetvis körde de hem mig.

Är vi en välfärdsstat med barnkonventionen i ryggen när vi pressar vårt skolsystem på det här sättet? Barnen är förlorarna alla gånger. Och vi som jobbar i förskolan går på knäna. Endel går inte alls. De är utbrända.

Kalla fakta

För några år sedan jobbade jag inom SFI för en privat aktör. Arbetsförmedlingen var upphandlare och vår kund. Efter 2 1/2 månad gick jag på en 2 veckor lång julledighet. Under min ledighet bestämde jag att jag skulle ta första bästa väg därifrån. Några veckor senare kunde jag säga upp mig då jag fått det jobbet jag har nu.
Jag känner igen allt från kvällens Kalla fakta, förutom betygsättningen, som inte krävdes i de kurser vi hade. Jag mår illa. Jag blir så illa berörd. Och jag jobbade inte på Astar. Det finns fler privata aktörer i den här svängen.
Jag får kalla kårar av programmet.
Och dessa stackars människor som slussas igenom systemet utan att få den minsta möjlighet till att protestera eller veta vad de har för rättigheter.
Jag har en hög ambitionsnivå och jag höll på att knäcka mig. Jag orkar inte titta klart. Jag får ont i magen.

Skotta framför egen dörr...

...eller hur man nu säger.
Jag åker till Teneriffa på söndag nästa vecka.
Idag upptäcker jag att mitt pass gått ut.
Ansöker på måndag. Måste hinna få det innan fredag.
Om inte får jag ägna nästa lördag åt att åka till Göteborg och betala 980 kr för ett provisoriskt pass. Jag blir så trött. På mig. Och på att jag tjatat på 18-åringen om hennes pass. Men inte kollat mitt eget. Jag kommer aldrig få sluta höra om det här...

#handbollsförälder

Första helgen i januari har de senaste 5-6 åren handlat om handboll. I år i både Jönköping och Mark. Det blir lite kuskande och olika hotell och googelsökningar på restauranger. Endel shopping har vi hunnit med, men främst hinner vi umgås. Det är faktiskt helger att se fram emot.
En bild från helgen:

Ett besök på Ikea och ut kommer vi med en liten kasse. Inte en servett. Inte ett värmeljus.

Helgens bottennapp:
Jag bet av en bit av en tand.

Höjdpunkter:
Mysiga stunder på tu man hand med min man.

Dag 30 - Utmaningens sista dag!

Tar bort 30 nedladdade filer på min mobil.

Och så var det klart! 

30 dagar av släng och rensning. 

Det finns mer, men just nu behöver jag en Feng shui-paus.

Att vara medelålders...

...och präktig i min värld är att en lördag förmiddag, packa kaffe och bullar och ge sig ut i okänd skog på svampletarpromenad.
Och eftersom vi jobbar lite med vår präktighet så var det så det fick bli. I 3 1/2 timme gick vi i okänd terräng. Med stövlar och för mycket kläder. (Vis av sommarens skogpromenad som resulterade i att Mannen och jag fick varsin fästing.) Svettiga och med flugsvärmar kring öronen hittade vi tyvärr få kantareller. Men det första vi gjorde var att hitta sjukt fina Karljohanssvampar. Det var bara det att vi inte visste att det var det. Sedan hittade vi trattkantareller. Eller, Mannen trodde med 95% säkerhet att det var det.
Men tänk vad glad jag blir när vi faktiskt hittar tillbaka till bilen! Jag hade dock Runkeeper på som säkerhet...
Nu har vi rensat. Dubbelkollat alla osäkra svampar med vår svampexpert. Och känslan av präktighet känns...perfekt!

Så som det är?

Tvåan kommer hem med nya betyg. Några sänkningar och några höjningar. Eller fler sänkningar än höjningar.

Jag måste ju reagera. I vår familj vill vi att barnen har E i alla ämnen. Men samtidigt att vi vill att de ska jobba för att nå sina potential. Jag vill att de ska kunna välja vad som helst till gymnasiet. Inte förlita sig på låga intagningspoäng. Ettan får vi tagga ner, lite: "Men det ordnar sig. Du måste inte ha A på alla prov och inlämningar."

Tvåan får vi ligga på, lite: "Men något måste du ju ha att plugga inför?"

Han är i alla fall inte svarslös. Han sänkte ett C i slöjd till ett D. "Men mamma, du måste förstå, det där C:et, det var ett felbetyg. Jag är inget C material i slöjd." 

Vad svarar man på det?

Nyrenoverad

Jag är så gråhårig. Speciellt i luggen. Och ögonbrynen är vita och buskiga. Hela jag blir liksom blekgrå. Nu har jag äntligen fått tummen ur och gjort slingor och fixat brynen. Att jag är så seg. Det är ju kul med lite piff och så. Som tur är bleks brynen ganska fort för jag studsar til framför spegeln varje gång.
Idag har pollenhalten slagit i taket och jag har gråtit hela dagen. Men det är en annan historia.

Min man och fisken

Vi sitter med inhandlingslistan. Helgmaten ska hämtas hem.

Sonen är på träningsläger och vi vill passa på att äta fisk, eftersom sonen inte äter fisk. 

"Men inte lax, väl?", säger Mannen.

Men jag kan bara lax och den där rätten med spättafilé, svarar jag.

"Torskrygg! Jag fixar torskrygg.", utbrister han, glatt.

Vad behöver du till det?, frågar jag.

Det är då mobilen åker fram, för karln har inte en aning. Han vet hur man beställer den på restaurang.

Det här är en riktigt spännande dag mina vänner. 

Jag ska få Torskrygg a la Lindström.

Sanningar

"Men vad har hänt med ditt hår? Det ser ut som det blivit färgat helt grått under natten."

"Men, har din jacka krympt i tvätten."

"Arvet efter dig"

Jag gillar verkligen Jojo Moyes böcker. Och nu har äntligen uppföljaren till Livet efter dig - Arvet efter dig kommit! Jag skulle reservera den på biblioteket, men de hade inte ens köpt in den! Men det gjorde de där och då, så nu har jag boken i min hand! Svenska bibliotek, det är världens bästa uppfinning! Och i min stad har de världens bästa service!

Kolik - my as

Det pratas mycket om småbarnsåren och att de är jobbiga med sömnlösa nätter och kolik.

Skolbarnsåren är ingen barnlek de heller kan jag lova.

Gymnasiemässor, skoldiscon för insamling till klassresan, pant-dagar, handbollskioskbak, inbetalning av cupavgifter, beställning av biljetter till musikskolanskonsert, läxor, föräldramöten både i skolan och fritidsaktiviteter, utvecklingssamtal, skolråd, matcher, träningar, tjat om reflex och vattentäta skor. Maillistor, hembrev och alla andra djävla lappar som aldrig går att hitta.

Ibland hade kolik varit att föredra. Det går ju över. 

31 juli 1985

Den 31 juli 1985 kom min lillebror till världen. Och sedan dess har världen varit en vackrare plats att vara på! Det finns ingen smartare, snällare eller mer omtänksam person än min bror. Adjektiven räcker inte till för att beskriva hur bra jag tycker att han är!

Kärlek vid första ögonkastet!