November 2023

Jag gick en promenad i den första snön i början på november.

Jag åkte till Malmö och såg Turning Torso.

Och en utställning på Moderna Muséet.

Åt god mat på SPA i Ängelholm.

Hjälptes åt med mamma och pappa att slå in adventsklappar till småkusinerna.

Var i Eskulistuna.

Kollade på handboll.

Drack vin i Stockholm.

Stod på marken och tittade på min man som jobbade uppe på ett tak.

Fyllde år och rattade en trerätters.

 

365 dagar...

 ...på ett år och det går inte en dag som jag inte tänker på min storasyster.
Det kan vara en låt på radion, en doft, en mening, en bok, ett klädesplagg, ett minne som poppar upp eller något som händer som jag hade velat dela med henne.
350 av de dagarna kommer minnet och går. En observation i mitt medvetande. Ett sorgset leende, ett skratt.
Sedan är det de där 15 dagarna, då sorgen stannar kvar lite längre, då ett sorgset leende inte räcker.

I veckan skulle jag invänta Sara och barnen på deras hotell. En kompis till familjen väntade där också. När jag kliver in i restaurangen tittar en kvinna förvånat upp på mig och ler igenkännande. Vi hade aldrig träffats förut men jag är så lik min syster till utseendet att det inte var några tveksamheter från hennes sida vem jag var.

Ibland när jag är ledsen lyssnar jag på den här:

Streaming tips

I veckan fick jag världens bästa streaming-tips från syskonen.

The Gilded Age

 

Det som blir mest konstigt

Vi har varit hos min systers familj några dagar.  Hos min svägerska och barnen. I huset som min syster älskade. Som hon såg som sitt slott, sin borg. Hela huset är fyllt av min syster. Och det känns bra att vara där.  Vi har målat och grävt, byggt mur och hetsat på min svägerska på en ny dörr. Vi har firat min systerson,  ätit gott och suttit uppe länge och pratat. Det är när vi kommer till kyrkogården som det känns konstigt. Den platsen har inget som jag förknippar med min syster. Det finns inget liv där. Och runt min syster var det liv.

Otålig väntan

Igår när vi satt och åt middag alla fem bad jag familjen om ursäkt i förtid. "Förlåt för att jag kommer vara stingslig nästa vecka. Om jag ber om något, bara gör det. Direkt. Annars är risken stor att jag blir förbannad."

På fredag tar äldsta studenten. Det ligger en otålig förväntan i luften.
Jag väntar på att få sätta igång med alla förberedelser. Städa, pynta, handla och laga mat. Det ska bli så roligt att få fira dotterns slit. Fester är kul och jag dividerar med mig själv om jag köpt tillräckligt med kött, pasta och vin.
Det kommer jag göra in i det sista, det hör till.

Men jag vet att jag kommer få psykbryt. Ett varje dag till kresendot på torsdag kväll. Som tur är kommer min lugna och pragmatiska bror på torsdag och möjligen kommer hans närvaro ta bort topparna på bryten. Jag kommer inte kunna med att han ser hur det går till bakom kulisserna...

Var är hon?

Min yogasyster är på Rhodos och yogar med Malin Berghagen. Det verkar härligt. Långtifrån soft men gött att kunna fokusera på sig själv helt en vecka, som att bli teleporterad till ett annat universum. I inlägg på Malins blogg letar jag efter ett blont-stycke-yoga-fantast. Men jag hittar henne inte.

Kreativitet

Trean har gjort supportermasker till sig och vännen inför morgondagens handbollsmatcher.

Jag har pusslat ölpussel. Inte många pussel som pusslas i ring.

Att sitta i klistret

Trean hittar inte sitt klister.

Det blir jobbigt en stund.

Hon letar frenetiskt runt i huset.

Tillslut går hon ner en våning för att fråga sin 6 år äldre syster om hon sett hennes klister.

Och tänka sig, glad som en lärka:

"Vi hittade klistret. Hon hade lånat och glömt att lämna tillbaka!"

Spontan reaktion från Trean - glädje! Klistret är hittat! 

Inte en enda kommentar om att systern gått in på hennes rum och olovandes tagit klistret, använt det och inte lämnat tillbaka på stället hon tog det ifrån.

Tänk! Vilken inställning till livet. 

Jag älskar det!