November 2023

Jag gick en promenad i den första snön i början på november.

Jag åkte till Malmö och såg Turning Torso.

Och en utställning på Moderna Muséet.

Åt god mat på SPA i Ängelholm.

Hjälptes åt med mamma och pappa att slå in adventsklappar till småkusinerna.

Var i Eskulistuna.

Kollade på handboll.

Drack vin i Stockholm.

Stod på marken och tittade på min man som jobbade uppe på ett tak.

Fyllde år och rattade en trerätters.

 

Planer som går i stöpet

Mannen bortrest. Barnen gör sitt, så länge det finns mat på bordet då och då så behöver de mig inte.

Planen var att rätta uppgifter och ge återkoppling på mängder av grejer. Sitta i soffan med datorn, glögg och brasa. Men så visar det sig vara skidor på TV i helgen och så har Netflix släppt säsong 2 av Firefly Lane. Sedan kan jag visst vinna det där jädra VM-tipset så jag måste bevaka matcherna hela kvällen. Sen köpte jag 4 nya pocketböcker som en liten helg-treat i veckan.

Så risken är stor att det inte blir så mycket med nått...

Augusti i bilder

Morgonkaffe på Dillö 

Ölburksmuseum

Kungshamn 

Falster 

Hotelltak Warszawa 

Warszawa 

Kia-haveri i Karlskrona 

Röd måne över Vänern.

BeReal kommentarer 

Ser Håkan på Ullevi. 

 

Suga ut det sista...

 

...av semestern med barnen på Dillö. 

Min juli

Börjar i Sjötorp 

Glass- och lämna tillbaka bits-stopp till ägaren på Henrys Grill.

Lisebergsvagnen 

En vecka spenderas i Göteborg och handbolls cup.

Svampskörd nr 1 

Bilbekymmer*flera

Fotbolls-EM i husvagnen

Underbar dusch i uteduschen på Ekelyckan. 

Sup-premiär

Lite greja...

Lite mys här i Eskilstuna 

 

365 dagar...

 ...på ett år och det går inte en dag som jag inte tänker på min storasyster.
Det kan vara en låt på radion, en doft, en mening, en bok, ett klädesplagg, ett minne som poppar upp eller något som händer som jag hade velat dela med henne.
350 av de dagarna kommer minnet och går. En observation i mitt medvetande. Ett sorgset leende, ett skratt.
Sedan är det de där 15 dagarna, då sorgen stannar kvar lite längre, då ett sorgset leende inte räcker.

I veckan skulle jag invänta Sara och barnen på deras hotell. En kompis till familjen väntade där också. När jag kliver in i restaurangen tittar en kvinna förvånat upp på mig och ler igenkännande. Vi hade aldrig träffats förut men jag är så lik min syster till utseendet att det inte var några tveksamheter från hennes sida vem jag var.

Ibland när jag är ledsen lyssnar jag på den här:

När jag är själv hemma...

 ...kollar jag på det jag själv vill. Tre säsonger. Chapp, chapp, chapp.

På vår skärm

 

När jag tittar själv tittar jag på Maid.

När vi tittar tillsmannas tittar vi på Kastanjemannen.

Att förtjäna en glass

Den 27 juli firar Mannen och jag 25 år tillsammans. 

För att ibland spetsa till det lite och slänga in en brandfackla i förhållandet kan man (i bilen upp till en väldigt spartansk semester utan tillgång till affär) kläcka: i år har vi varit ihop i 25 år. Den paniken och häftiga inandning kan jag leva på länge. För att sedan meddela: du behöver inte oroa dig, jag har inte planerat eller köpt något till dig. Den utandningen. Den varade mellan Örebro och Arboga.

På tisdag har jag bett om en glass i Örskärs kiosk. För efter 25 år firar man glass-bröllop.

Fler streaming-tips

När jag tittar själv, utan Mannen, blir det gärna relationsdrama.

Några i raden!

After Life. Underbar. 
På Ricky Gervais instagram ser jag att de spelar in säsong 3! Lyckan är total!

Us eller Vi som den heter på SvtPlay.
Ibland är den lite jobbig eftersom jag har vissa likheter med David. Enough said.

Underbar! Åh! Hoppas att det kommer en säsong till!
SvtPlay

Jag måste se Amy Deasismont serie Thunder in my heart, mest för att Mannen sa att det inte var något för honom. Då är den toppen för mig, tänkte jag. Sedan Pörni på ViaPlay. Borde jag se Younger på Cmoore? Det har jag ett helt sommarlov på mig att lista ut. Den är 7 säsonger. Det tar mig nog en vecka eller så.

 

Hemkommen *2

Först var jag på en weekend-get-away med min man.

Vi åt god mat, badade oss rena och köpte många ostar.

Sedan åkte jag till familjen i Stockholm. Där stektes det pannkakor på altanen. 

Sedan var jag på kyrkogården och hälsade på min syster. Det var så surrealistiskt och fint och sorgligt på samma gång att jag fick sätta mig på trappan till kapellet och andas och gråta lite. 

Sedan satte jag mig i bilen och kastade mig ut i Stockholms trafiken och tog en omväg hem.

Sånt händer. Sånt händer mig i alla fall.

Sånt vi pratar om

Underbar julhelg. Jag måste ändå säga det. Lugnt och skönt på alla fronter. Vi spelar spel, eldar i öppna spisen, tittar på sjukt många filmer, pusslar och lagar mat. 

Efter nio månader med sparsamt med sociala kontakter så har vi några tydliga samtalsämnen:

1. Hemnet - vi budade på ett hus och under nästan två veckor upptar det de flesta av våra samtal. Vi har aktivt letat och varit på visningar sedan i början på maj. Just nu är det lite stiltje på husmarknaden, men vi väntar spänt på feb-mars när det kommer igång igen. För er som följer mig på Instagram har kunnat följa med på vägen mot det perfekta läget och tillika renoveringsobjekt.

2. Mat. Vad vi ska äta? När vi ska äta? Mat-logistik. Igår tillagade vi kalkon för första gången någonsin. Det upptog halva dagens konversation.

3. Vad vi ska streama.

Nerstängd

Vi fördriver tiden här hemma, med ett nyköpt 1000-bitarspussel, svampplock (och rensning) och sedan läser jag en del böcker. Det är så jobbigt med mörkret. Det är så osäkert med pandemin.

Under vårens nedstängning var det skönt. Sorgen efter min systers sjukdomstid och bortgång gjorde att jag inte ville annat än att stänga mig inne och jag var inte i behov av att vara social. Jag har inget behov av att vara social nu heller, men jag bjuder till mer nu. Tar mig ut. Nu har de strängare restriktionerna gjort att jag kan dra mig tillbaka igen. Slicka mina sår några veckor. Plöja några böcker och lägga några bitar himmel på mitt pussel. Nöjd så. Men mörkret i november känns mörkare i år. Mer nattsvart. 

Det är en sak som jag tänkt på...

...de senaste dagarna.
En barndomsväns pappa har gått bort och begravts. Det var ingen närvarande pappa och jag tror att jag träffat honom en gång. Jag glömmer aldrig när min vän anförtrodde sig mig om sin pappa och deras relation. Att hon försökt skydda sin mamma genom att lägga sig på henne när han var full och slog. Jag kanske var 13 år då och händelsen hade utspelat sig flera år tidigare. För mig, i min skyddade uppväxt, var detta något oerhört. Något så ofattbart. Något som man läste om i tidningen.
Jag var naiv. Jag var blåögd och oskuldsfull.

Jag är tacksam över min naivitet och önskar alla barn det.

Jag är tacksam över min pappa och hans sätt att visa vad manlighet är. Jag är tacksam över att vara beskyddad och att jag utan oro alltid kan vända mig till honom.

Jag är tacksam mot min man. Det enda han vill ha av mig är kärlek och bekräftelse. Aldrig skuld och underkastelse. Att jag i mitt liv fått uppleva trygghet, vänskap och kärlek. Från livets början och i skrivande stund.

Jag tycker inte att det är för mycket att begära. Det är en mänsklig rättighet. För alla män och kvinnor. Det skakar mig att för så många kvinnor är hemmet den farligaste platsen att vara på. Är det inte dags att ta tag i det här?

Hälsning från soffan

Det slog mig igår att mitt liv och mina rutiner knappast förändrat trots att vi har en pandemi i världen.
Mitt liv förändrades redan i augusti förra året i och med att min systers sjukdom gick in i en annan fas. Allt socialt liv lades åt sidan, jag började på ett nytt jobb, reste upp till Stockholm varannan-var tredje helg, gick på barnens handbollsmatcher, men utöver det så har jag legat i soffan och tittat på serier eller läst böcker.
Och det gör jag nu också.
Går upp.
Åker till jobbet.
Jobbar.
Åker hem.
Handlar om det behövs.
Lagar mat.
Ligger i soffan.
Går och lägger mig.

Jag vet, utöver handbollen, att jag träffat vänner ett tio-tal gånger sedan augusti. Jag har träffat familjen desto mer, givetvis, och umgåtts med mamma och pappa, mina syskon, som jag har delat det nya livet tillsammans med.
Jag är inte deprimerad, men jag är trött.
Och jag orkar inte riktigt bry mig. Om andras hysteri eller oro.
Något av det värsta har redan drabbat mig och min familj.

Min man i skogen

Vi har några svampställen.

Mannen visar vägen, kommer ihåg var vi var förra gången trots att vi befinner oss mitt ute i skogen. Jag orienterar mig endast i förhållande till vägen. Utöver det är jag precis lika lost i skogen som i stan.

Min man pekar rakt ut i skogen och säger "Bakom den där granen hittade vi några förra gången." 

Och jag tänker vilken gran? Och hur fan kan han veta det? Hade vi inte just kommit från ett håll vi aldrig kommit ifrån?

Men jag travar iväg. Eftersom jag inte vet vilken gran han menade så vet jag inte heller om han har rätt. Men troligtvis...

Han ger mig ett kasse från Netto som lyser illgult ute i skogen. Han tycker inte om när vi kommer ifrån varandra, eftersom han inte litar på att Mullen i mig kommer hjälpa mig rätt. Det gör inte jag heller. 

"Sommaren är obokad. Typ."

Sommaren var obokad. Typ. Men ju mer tiden går rätar frågetecknen ut sig.
✔ Äldsta har en gastroskopi inbokad som jag ska följa med på. Detta sker idag.
❓ Halmstad i augusti - obokad.
✔ Stockholm i juli. Bokat. (Vi lånar mamma och pappas bil och slipper övergå milen på privatleasing Opeln som ska lämnas in i augusti.)
❓ Öland. Det är inte bokat. Och det blir inte så. Det blir roadtripp till Dalarna med mamma och pappas bil istället. Drar direkt från kalaset i Stockholm. Inget bokat, men vi tar med lakan så kan vi bo på vandrarhem i värsta fall. Vi ska besöka Sundborn.
✔ Gekås
✔ Besök av bäste-kusinen
❓ Svärmor. Inte bokat.
❓ Kolla mitt blodtryck. Har jag inte tagit tag i.
❓ Återbesök på kirurgen efter vårens operationer. Inte fått kallelse.
❓ Fotobok från studenten till Ettan. Påbörjad.
❓ Fotobok från Gotland. Påbörjad.
✔ Tackkort på studenten. Beställda, påskrivna, postade.
✔ 50-års fest i Örby. Bokat stuga.

Och så borde vi bjuda hem vänner. Flera vänner som vi försummat.
Idag ska vi på middag hos en grannfamilj.

Internationella kvinnodagen...

...firas genom att välkomna fyra starka kvinnor hit till mig idag. I över 25 år har vi varit vänner och vi har följts åt genom studier, kärlekar, barnafödande, separationer, husköp och livets stora och lilla. Nu är det 1 1/2  år sedan vi alla sågs tillsammans, senast i Örebro. När vi träffas har vi kräftskiva och den här gången inget undantag.

Julpynt

"På fredag alltså, då julpyntar vi och så. Klär granen."
"Å sätter upp våra 5 tomtar."
"Ja, å du kanske vill byta gardiner eller så."
"Jag har bara julgardiner i köket."
"Ja, men då fixar vi med det på fredag. Tomtar, gran och gardiner."
"Fast gardinerna bytte ju jag till första advent."
"Jaha."

Insikter

Det känns så konstigt att gå och lägga sig och vakna upp helt ensam i huset. Jag är inte bra på det. Sedan jag blev mamma 2000 så har det hänt en handfull gånger, att alla barn och man är iväg, utan mig.
Jag hade önskat att jag njöt lite mer. Av tystnaden och valfriheten. Men - nej. Nu vill jag att de ska komma hem, så jag kan sucka över skor i hallen, snika till mig korta tonårskramar, skrika över blöta handdukar och få brunchen serverad.

Jag anser mig inte leva genom barnen, familjen men jag får nog allvarligt ta mig en funderare på det där. För det är nog det jag gör.