Det känns så konstigt att gå och lägga sig och vakna upp helt ensam i huset. Jag är inte bra på det. Sedan jag blev mamma 2000 så har det hänt en handfull gånger, att alla barn och man är iväg, utan mig.
Jag hade önskat att jag njöt lite mer. Av tystnaden och valfriheten. Men - nej. Nu vill jag att de ska komma hem, så jag kan sucka över skor i hallen, snika till mig korta tonårskramar, skrika över blöta handdukar och få brunchen serverad.
Jag anser mig inte leva genom barnen, familjen men jag får nog allvarligt ta mig en funderare på det där. För det är nog det jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar