Veckan som sprang förbi

Det är mycket nu. 

Hösten rullar in med allt vad det innebär.

Det är massor på jobbet. Men jag skiter i att gå in på det. Det hjälper inte att gnälla. Det är bara att göra och att göra det så bra som jag orkar.

Men hemma är det lugnt. Barnen har sina träningar som de själva tar sig till. De sköter sina åtaganden, sin tvätt, inte städningen av sina rum (men de är ju inga övermänniskor), sina läxor.

Om vi ställer mat på bordet är de nöjda. Och det är mysigt att vi ofta kan äta kvällsmat samtidigt. Samla ihop oss och prata. Det blir som balsam. För eleverna på jobbet har bekymmer på olika sätt och jag är så glad och tacksam över att vårt tonårsliv för tillfället är bekymmersfritt.

Att förfasas över dagens ungdomars....

...musiksmak.
Hör jag en ända gång till var Einar har sin dick spyr jag. Ärligt. Eller va AntWan ska göra med snuten. Eller Greekazos drogliberalism. Eller vem som suger Dree Low.
Vem orkar med skiten?

Otålig väntan

Igår när vi satt och åt middag alla fem bad jag familjen om ursäkt i förtid. "Förlåt för att jag kommer vara stingslig nästa vecka. Om jag ber om något, bara gör det. Direkt. Annars är risken stor att jag blir förbannad."

På fredag tar äldsta studenten. Det ligger en otålig förväntan i luften.
Jag väntar på att få sätta igång med alla förberedelser. Städa, pynta, handla och laga mat. Det ska bli så roligt att få fira dotterns slit. Fester är kul och jag dividerar med mig själv om jag köpt tillräckligt med kött, pasta och vin.
Det kommer jag göra in i det sista, det hör till.

Men jag vet att jag kommer få psykbryt. Ett varje dag till kresendot på torsdag kväll. Som tur är kommer min lugna och pragmatiska bror på torsdag och möjligen kommer hans närvaro ta bort topparna på bryten. Jag kommer inte kunna med att han ser hur det går till bakom kulisserna...

Scener ur ett mamma-liv 2.0:

Vi är på väg i säng. Klockan är tio och vi är trötta. Så plötsligt hör vi hur det går i garagedörren och att det är en moppe-träff utanför huset. Sedan dräller det in ungdomar.De stänger in sig i biorummet i källaren och spridda öhhöhh och fnitter letar sig uppåt i huset. Men så kommer sonen upp. Problem med chromescasten. IT-teknikern får rycka ut. Efter många om och men så inser vi att det inte går att rädda tekniken - den får bytas ut mot den på övervåningen. Mitt i debaclet med IT-supporten kommer yngsta dottern och meddelar att hon tappat en plopp till sina nya hål i öronen ner i silen i handfatet. Ett litet tumult uppstår då jag med ganska mycket anklagan i rösten ifrågasätter varför hon i hela friden tagit ur örhänget som ska sitta i i minst 6 veckor. Det uppstår ett känslomässigt utbyte av tankar och idéer om hur det kan vara möjligt. Sedan infinner sig läget - skadereglering - och IT-supporten aka piercingmannen aka rörmokaren får rycka ut. Så vid halv elva plockas avloppet nere i handfatet isär. Det är äckligt, på riktigt, men efter 20 minuters letande hittar vi ploppen till örhänget. Vid elva har vi lyckats trycka igenom örhänget genom det nytagna hålet och ploppen trycks på plats. (Blir det inte infekterat så blir inget det ever again.) Det tar ca 20 minuter att få rent och ihop avloppet igen och vi kan komma i säng vid halv tolv. Det var den onsdagskvällen det.

Orka

Efter en veckas sjukskrivning har jag lyckats hålla tvättkorgen på en låg nivå, trots nätter på Kava och småfix operationer. Men det gäller att aldrig slå sig för bröstet.
Äldsta dottern har inte tömt sitt golv på ett tag. Det förklarar en del.

Det kommer plötsligt en dag...

...då du slutar att gå runt och säga god natt till alla barn, då de istället kommer och säger god natt till dig, eftersom du går och lägger dig först av alla.

Kontrollbehov

Idag ska vi ha kalas för släkten eftersom Ettan och Tvåan fyllde år i torsdags. Vi blir 16 personer. Vi ska grilla och jag kör köpeklyft och färdiga tårtbottnar. Där finns ingen prestige. Men...
Igår hade Ettan fest och middag för sina vänner. Vi var ombedda att lämna huset vilket vi gör. Vi är hemma 22.15. Då måste jag marinera kött. Lägga mellan tårtan och fixa.
Nu väntar jag på att de 3-4 övernattade festprissarna ska vakna. Jag behöver städa över rummet våra nya gäster ska sova i. Lakan behöver tvättas och tumlas.
Men jag har inte ställt mig med armarna i kors i biorummet. Inte slamrat med grytor och lock.
Än håller jag kontrollfreaket i min knutna näve. Jag behöver träna på det här. Att vara lite chill och bara lita på att allt blir bra utan att jag styr i allt.
Ja, det var dagen livslektion.

Att ha myndiga barn

Hon har bokat tid för tatuering.
Slut på meddelande.

När det brinner...

… i en kabel i Alingsås, brinner det i en mammas hjärna.
Att vara tonårsförälder... Fy fan.
Beam me up, Scotty.

Och så kommer jag hem...

...från jobbet och möts av det här:

Bye bye vackra lockar...

En sanning serverad

Jag överöser mig själv med beröm över min egen förträfflighet. Om och om igen.
"Tycker du är att det är lite tjatigt att jag hela tiden berömmer mig själv?", frågar jag mitt äldsta barn.
"Du, jag lyssnar faktiskt inte på allt du säger."

Nähänä. Fast det visste jag faktiskt redan.

Tisdagskvällsmat

Vi sitter runt bordet, mina tre barn och jag. Lungt och fint.
Diskussion uppstår. Lillebror provocerar sin storasyster så in i helvete, trycker på alla hennes knappar med en otrolig effektivitet. Han tar medvetet en annan ståndpunkt bara för att retas och djävlas. Storasyster kan inte se igenom bluffen och blir så pass förbannad att jag tror att hon ska ta till tårar i ren frustration.

Men maten var god och räckte till en matlåda.
Typ så.

Att fylla 18

Under kvällsmaten kom det på tal...
Tatueringen som dottern vill göra. Hon har fyllt 18 och jag har tre saker att säga:
1. Hepatit A och B
2. HIV
3. Nej

Innan maten låg yngsta och kollade på Barbie the Movie. Och jag liksom ba Naaa...
Under kvällsmaten pratar hon om att plocka sina ögonbryn. Och jag liksom ba Näää...

Skotta framför egen dörr...

...eller hur man nu säger.
Jag åker till Teneriffa på söndag nästa vecka.
Idag upptäcker jag att mitt pass gått ut.
Ansöker på måndag. Måste hinna få det innan fredag.
Om inte får jag ägna nästa lördag åt att åka till Göteborg och betala 980 kr för ett provisoriskt pass. Jag blir så trött. På mig. Och på att jag tjatat på 18-åringen om hennes pass. Men inte kollat mitt eget. Jag kommer aldrig få sluta höra om det här...

Visst är det lite gulligt

"Mamma, får jag gå på bio ikväll? Den börjar klockan sex."

Hon är 17 år. Vi bor på 10 minuters gångväg från bion. Och ändå frågar hon om lov. Jag får se upp. För rätt som det är frågar hon, men sin oskyldiga, väna stämma:

"Mamma, får jag sticka till Smögen på midsommar? Boende är fixat och killarna har haft körkort i två veckor."

Hur gick det här till?

Tre barn sätter sig frivilligt en söndag och gör läxor. Jag fattar ingenting, men det är definitivt värt läxläsningschoklad.

Det går fort i tennis...

...och i humöret på vår 13-årige fotbollskille.

Inställningen inför hemmacupen har varit under all kritik. Gamnacke och sura miner.

Hemspringet obefintligt. Uppgivenheten sken igenom. Under andra halvlek under förmiddagens match tar jag bilnyckeln och går och sätter mig där för jag orkade inte titta mer. 

Vid 16- tiden åker laget ur. Halvåtta ringer tränaren och frågar om sonen kan tänka sig att ställa upp för 02:orna, som är några man kort på bänken. 

"Vill du verkligen ha med honom", blir motfrågan.

En och en halvtimme senare kommer han hem och håller huvudet högt, då laget vann och att han fått göra mål. Humöret på topp och nya matcher med 02:orna imorgon.

Tre timmar tidigare var han nära att ställa skorna på hyllan.

Mannen säger:

"Våra barn är som kor. Dom bara släpper skiten och går."

Bondgårdsuppväxtreferenser piggar upp.

Inre dialog

Det är roligt att ha fritidsgård hemma. Det är roligt att barnen har en massa kompisar. Det är roligt att ha fritidsgård hemma. Det är roligt att barnen har en massa kompisar. Det är roligt att ha fritidsgård hemma. Det är roligt att barnen har en massa kompisar. Det är roligt att ha fritidsgård hemma. Det är roligt att barnen har en massa kompisar.

Hört här hemma;

"Kan du försöka säga det du säger innanför ditt huvud, så jag slipper höra." (Ettan till Tvåan)

Han pratar oavbrutet. Oavbrutet. Och skriker och skrattar och sjunger och svär. Eller klappar, steppar, dansar. Han ÄR väldigt mycket. Hela tiden.

Det är inte långtråkigt. Bara brötigt. Och mycket.