Fuck Wars

På plats

Visst är det typiskt att det rullar igång en magsjuka på jobbet samma dag som vi åker på semester. Det sätter min hypokondri i full blom. När det sedan stormar på havet mellan Trelleborg och Rostock då är det svårt att inte måla fan på väggen och oroa sig för kollektiv sjösjuka.
Men nu är vi nere. Utan vantar men med gott humör!

#förskoleupproret

Ni kanske inte hört talas om förskoleupproret. Eftersom jag jobbar inom förskolan upplever jag #pressatläge varje dag på mitt jobb.
Stora barngrupper, outbildad personal, inga vikarier, vi jobbar ofta "kort". 1-åringar med 50 timmars arbetsvecka och ofta lämnas barnen halvkrassliga. Sällan är syskon hemma när en förälder vabbar med sjukt syskon. Föräldrar tror att barnen har det bättre på förskolan än hemma med de sina. Jag vägrar att tro att dagens föräldrar är lata, fast det är tyvärr så de upplevs.

#pressatläge innebär att jag jobbar fast jag har så ont i magen att jag inte sovit på natten. Jag inser att jag inte kan vara hemma trots att jag borde gått till läkaren. När jag väl gick visade det sig att jag har bildtarmsinflammation.

#pressatläge innebär att jag går till jobbet trots att mitt barn har feber. Mitt barn får vara ensam hemma när jag åker för att ta hand om andas. Jag har otroligt dåligt samvete inför mitt barn som helst hade haft mig hemma, men som blir glad när jag säger att jag kan skal-larma huset när hon är ensam.
Och otroligt dåligt samvete inför mina kollegor som får "jobba kort" i eftermiddag. För givetvis körde de hem mig.

Är vi en välfärdsstat med barnkonventionen i ryggen när vi pressar vårt skolsystem på det här sättet? Barnen är förlorarna alla gånger. Och vi som jobbar i förskolan går på knäna. Endel går inte alls. De är utbrända.

Tisdagskvällsmat

Vi sitter runt bordet, mina tre barn och jag. Lungt och fint.
Diskussion uppstår. Lillebror provocerar sin storasyster så in i helvete, trycker på alla hennes knappar med en otrolig effektivitet. Han tar medvetet en annan ståndpunkt bara för att retas och djävlas. Storasyster kan inte se igenom bluffen och blir så pass förbannad att jag tror att hon ska ta till tårar i ren frustration.

Men maten var god och räckte till en matlåda.
Typ så.

Att fylla 18

Under kvällsmaten kom det på tal...
Tatueringen som dottern vill göra. Hon har fyllt 18 och jag har tre saker att säga:
1. Hepatit A och B
2. HIV
3. Nej

Innan maten låg yngsta och kollade på Barbie the Movie. Och jag liksom ba Naaa...
Under kvällsmaten pratar hon om att plocka sina ögonbryn. Och jag liksom ba Näää...

Hälsningar från en tidsoptimist

Samling 10.00. Körsträcka till samlingsplats 500 meter.
"Vi är alltid sena. Vi kommer alltid sist."
Till mitt försvar är jag något bättre än Mannen. Men när vi åker tillsammans blir två minus inte plus. Det blir bara dubbelfel.

Vi lovade att vi skulle åka 09.50 igår kväll.

Klockan skulle ringa 07.45. Jag går upp 07.42. Redan har jag sparat 3 minuter. Det går bra det här.
Drar igång en maskin tvätt. Alla vet vad en helg utan att tvättmaskinen går innebär för kommande vecka. Att bada i smutstvätt är ett nybörjarmisstag. Jag är ingen nybörjare. Jag är bara optimist.

Kaffet sörplas i soffan framför nyhetsmorgon. I lugn och ro. Sedan masar vi oss in i varsin dusch. Tvättmaskinen har jag redan glömt.
Det är när jag kommer ut ur duschen som första ruschen infinner sig.
Helvete. 09.15. Upp med barn. Släng fram frukost. Hetsar barnen att bli klara med tandborstning och packning.
Jag själv är både naken, opackad och otandborstad. Men jag kan bli klar på 5. Om alla andra sköter sitt behöver jag bara 5.
09.30 är det lugnt igen. Det är bara Mannen som inte ätit, packat, tandborstat eller klätt sig.

Det är då det går överstyr. Det är då som jag ska bara och köra några Alfons Åberg och köra schemat i skiten.

Det började med att jag skulle byta en lampa. Det resulterade i att alla i familjen får avbryta allt de gör för att plocka krossat glas, sopa, dammsuga och stå ut med mina kommandon.
Klockan är 09.40. Och de är vana. De säger ingenting. De bara gör.

Avspolning av disken i maskinen. Slänga sopor. Mascara. Laddaren. Tvingar sonen skrika ut allt han packat. Är allt med?

Några minuter senare är vi typ klara. Klockan är 09.50 och vi ska bara packa ut i bilen.

Det är då jag kommer ihåg tvätten.

10.00 sladdar vi in på parkeringen. Mannen med huvudvärk. Jag är rätt nöjd ändå. Sonen suckar och säger tyst "Tio i. Tio i." Längre kommer han inte innan framsätetes-maffian släppt sin dom: "Inte ett ord. Inte ett ord."

Nu ligger vi näst längst bak i raddan av bilar på E4 påväg söder ut.
Men vet ni vad. Jag har med:
En flaska rött. Två vinglas i plast. En korkskruv.
Som sagt, jag är ingen nybörjare. Bara optimist.

The Greatest Showman

Jag älskar musikaler. Jag älskar Zac Efron. Jag älskar filmen!

Den här veckan...

...den tar ju aldrig slut.
Men nu är det äntligen torsdag och vi går in på arbetsveckans slutspurt.
Fast det har ändå funnits ljusglimtar som är det som senare blir minnen.
"Kommer du ihåg när du överraskade mig på Åhléns och bjöd mig på en fika? Bara så där."

Jag prövade ett nytt recept på kyckling, som jag 5 minuter innan jag började med middagen hittade på Facebook. Så gör jag aldrig. Jag kör på gammalt beprövat, 999 gånger av 1000.

Äldsta åkte tidigt i morse iväg på en väldigt spännande resa till Italien. Hennes dagar i Rom är jag avundsjuk på. Så mycket spännande som hon får uppleva. Utmaningen var att packningen bara fick väga 8 kg, för en vecka på resande fot. Hej hopp, men det gick!

Allt har ett slut

2 1/2 vecka tog det för mig att läsa de 792 sidorna av rafflande intrig. Jag undviker vanligtvis tegelstenar, men den här var både en gåva från min bror och förvånande lättläst, och jag har njutit av varje sida.

Nu känns det lite tomt.