Dubbla känslor

Jag är ju utan fast anställning. En aning osäkert, på många olika sätt.
Jag står som vikarie på kommunens poollista, vilket innebär att de ringer mig närsom och be mig komma och jobba i deras verksamhet - förskola, skola, fritids.
Ofta har jag kunnat ha tre jobb varje dag.
Den här veckan har jag två dagar på förskolan bokade sedan förra veckan. Barnens fd underbara förskola.
Idag är jag "ledig" eller ja, arbetslös.
Igår hoppades jag att jag inte skulle bli uppringd idag. Jag vill vara hemma. Plocka, städa, hämta Trean på skolan, baka muffins, steka pannkakor. Bull-mamme-varning. Hemmafru-varning. Huskors-varning.
Jag har haft mobilen på hela dagen och ingen har ringt eller sms:at. Hade de gjort de hade jag tackat ja till jobb i alla fall. För det är så jag funkar. Mitt samvete är funtat så, trots att jag nästan lovade Trean att stå där vid 13.00 och vänta på henne.

Innan klockan var tio hade jag gått 4 km i raskt tempo, handlat mat, planerat om en utekruka, rensat framsidan för maskros, ätit två frukostar, planerat middag för tisdag & onsdag, tvättat en maskin, hängt den, lagt i en till.
Imorgon skall jag jobba igen på förskolan. Phu!

Omkastade planer

Trean tog sin sista spruta på BVC igår. Från och med hösten är det skolhälsovården som har hand om vägning och mätning. Som ett litet brev på posten kom en liten febertopp idag. 37,9-38. Inget att höja på ögonbrynen för, men ändå lite rosiga kinder. Psykbrytet inför att missa förskolans påskfest lät inte vänta på sig.
Men eftersom vi har sånna snälla fröknar på vår förskola så skulle de lägga den fina påsknamnbrickan och ägget som är Treans på hennes plats. Tänk, i augusti, är det no more förskola för oss. 11 år med dagis är förbi. Det är grova vuxenpoäng för en mellanbarnsmamma i 18 årsåldern.

Insikter

Vad försöker jag bevisa?
Jag är inte direkt en övermänniska.
Jag behöver en bil.
En som inte står på Landvetter eller är i Köpenhamn eller någon svensk håla i tid och otid.
Jag behöver den för 5 år sedan, när jag tog körkort.
I födelsedagspresent passar bra.
Eller i julklapp.
Tänk, vad kul jag och barnen skall ha. Åka på utflykter när jag är ledig. Åka och bada, klappa djur. Jag kan handla och panta.
Visst låter det toppen!
Men det som är bäst är att jag kommer till jobbet torr och till hämtningen på dagis som en lugn och tillfreds mamma, som inte stressat livet ur sig. Och barnen kan åka på sina fritidsaktiviteter. Jag skiter i hur mycket pengar man sparar på en bil, när det kostar mig förståndet.

Att vara engagerad förälder

Jag klappar mig själv på axeln och sjunger Halleluja, vad jag är bra! Vid dagens fixar förmiddag på förskolan dyker det upp föräldrar till 8 av 100 barn. Jag och Mannen är 2 av dom. Och vi målar övergångsställen, vägstäck, parkeringsplatser, hopphagar och pyntar upp småhusen i blått, gult och rött. Det lär vara party på dagis på måndag!

Att älska sitt dagis

Idag var jag på utvecklingssamtal för Lilleman på förskolan.
Att han är omtyckt av både barn och fröknar visste jag redan, men det är ju så underbart att få höra så mycket bra saker om sitt barn.
"Min" fröken skulle hälsa från andra pedagoger vilken trevlig, fin och omtänksam son jag har! Jag blir som en vårsol, hela jag!
Och hon försäkrade mig om att det kommer gå jätte bra för Lilleman i skolan. Han är inte alls den spellevink som jag utger honom för att vara.

Lilleman trivs och det är ju inte så konstigt när man har en personlig fan-club av 15 andra ungar på avdelningen!

Vårsolen

Lämnar Lillisen på dagis (ursäkta, förskolan).Vi sitter i hallen och tar på overall och gummistövlar, eftersom alla barnen är påväg ut.
Spontant säger en av fröknarna:
"Din stora dotter är så duktig. Hon hämtar sin lillasyster och klär på henne och är så redig. Vilken tjej ni har!" (Hämtningslogistik: 1. Slarvan på fritids. 2. Jag hämtar Lilleman och 3. möter Slarvan hos Lillisen, då hon oftast redan är färdig.)
Och fortsätter: "Vilken fin familj ni är. Det har jag ofta tänkt."
Hoppsan! Lite kärlek från oväntat håll en onsdagförmiddag, värmer lika gott som vårsolen!

Föräldramöte, igen...

...fast på dagis den här gången. Jag måste sluta gå, eftersom jag erbjuder mig att vara storrådrepresentant så fort jag sticker näsan innan för dörren. Jag blir så stressad av tystnaden som uppstår när de ställer frågan att jag tillslut måste erbjuda mig. Inte bra. I år är jag alltså representant både på skolan och på dagis. Jag hoppas att jag slipper gå på de vi har på jobbet också...
Mannens kommentar den här gången var att det är ju bra att jag är representant, så det sitter nån vettig med i år.

Uppvaktning på dagis

Lillisen fick en 2 årspresent av dagis igår. Det var en fin pop-up bok om Krokodil, som hälsar på alla bondgårdsdjuren. Jättefin, men Lillisen tyckte den var superläskig! Konstigt?

Dagisbarn

Inskolningen är avklarad! Det har gått som en dans. Inte en tår, inga jobbiga avsked. Så skönt för alla inblandade. Jag trodde Lillisen, som hunnit bli 22 månader, skulle vara svår att lämna, men verkar triva jättebra. Hon har skinn på näsan, numer...
Idag hade hon blivit arg, sådär arg som bara Lillisen kan. Hon hade hittat sin storebror under uteleken. Hon blev super glad! Men sedan blev det ju dags att gå in för att äta lunch, det var ju inte bra. Lillisen hade blivit så förbannad! Tillslut hade de fått henne lugn, men låtit henne vara ifred ett tag. Jag förstår varför de låtit henne hållas. Hon är inte rolig att ha med att göra i dom lägena direkt. Speciellt om man inte känner henne och vet att dessa vredesutbrott är ganska vanliga.

Jag längtar så efter semester...

...att jag bad om föräldraledigt på torsdag också. Så nu har jag bara imorgon kvar. Gôtt!
Imorgon blir sådeles sista dagen för barnen på vårt älskade dagis. Det känns så konstigt. Det har varit Lillemans andra hem i 4 år. Dom känner barnen och oss. Nu kastar vi oss ut på okänd mark och hoppas att vi landar på bägge fötterna.

Älska dagis

Vi har bestämt oss för att byta dagis. Vi har stått på överflyttning till dagiset i vårt område och nu har vi fått plats. Det har varit med stor vånda, kanske främst från min sida, inför beslutet. Lilleman är fast bestämd om att börja nytt dagis, trots att han trivs som fisken i vattnet på sitt gamla. Nu är det i alla fall bestämt och de slutar torsdag v.26, sedan no more Trängen...
Det har varit ett toppen dagis, verkligen. Aldrig ett knyst om schemaändringar eller extra timmar. Alltid glada och tillmötesgående.
Igår när jag lämnade Lilleman och Lillisen vid 11 rycket var Lillisens småbarnsavdelning i parken utanför staketet. De var nakenfisar i blöjor, allihop. De hade lagt ut filtar och fröknarna satt och blåste såpbubblor som barnen tultade runt efter eller bara beundrade på håll. Det såg så mysigt ut. Det kändes helt rätt att lämna sin lilla tjej där. Jag hoppas att det nya stället kan leva upp till mina höga krav för vad ett bra dagis är.

Hektsika dagar

Våren är skön och mysig. Många goa´stunder utomhus.
Men det innebär även en fullklottrad almanacka.
Idag måste jag sluta tidigare för att Lillisen skall till BVC. Jag åker tillbaka till dagis och hämtar Lilleman efter läkarbesöket. Jag vill vara där i lugn och ro, så att säga. Det är lite svårt när Lilleman är med. Vår BVC sköterska, Elisabeth, gillar Lilleman och låter honom hålla hov fullt ut, när vi är där. Det stressar mig lite. Han får vara på dagis. (Tack snälla Anita! Dagis pluspoängspott växer och växer.)
Slarvan får gå hem själv med nyckel i väskan. Det gör mig lite stirrig, men hon är cool. Hon gillar att klara sig själv.
Syrran kommer med tåget vid 17-rycket.
18.00 är det fotbollsträning inför Klassfotbollen. Mannen är i Örebro på anställningsintervju och hinner troligvis inte hem. Syrran får agera barnvakt så fort hon kliver innanför dörren!
Packa inför trippen till landet. Sol? Regn? Varma tröjor? Leksaker?
Packa säljande bud på Tradera.
Packa in presenter till en 60 åring.
Och sedan skall jag kanske jobba lite också. Vi får se vad jag orkar med...

Ledig förmiddag

Klockan 9 ringer dom från dagis och undrar om inte Lilleman vill följa med till Balthazar, ett ställe för teknik och lek i stan. Jo, det vill han nog. "Har du glömt?" frågar pedagogen snällt.
Glömt? Jag har inte en aning! En utflyckt till Balthazar är inget varken en mamma eller 5 årig son glömmer. Det dåliga samvetet griper tag i mig. Jag har inte läst på dagis anslagstavla på över 2 veckor, minst! På jobbet kan jag bli tokig över oengagerade föräldrar som aldrig läser veckobrev, har med matsäck eller kommer i tid med sina barn till skolan. Jag är visst en sån jag också.

Nu återstår bara en sak innan jag kastar in handduken och erkänner mina brister: Jag kan ju leta brister hos Mannen! Det kanske är han som mottagit information, som sedan stannat där.
Hoppet är det sista som överger en!

Stress och lite annat

På fredagar lämnar jag barnen till lunch på dagis. Det är alltid lite jäktigt och snärjigt att hinna. Jag hittar på så mycket grejer som måste avslutas innan jag lämnar hemmet...

Stressad och svettig lämnar jag över en mycket ledsen Lillis till dagsifröken. Hon har inte varit där på en vecka och det känns lite ovant. Lilleman springer glatt in på gården, utrustad med glassar som han skull bjuda på. Det här är hans dag, inte ett snack om saken. Hela gruppen möter honom i blöta och grusiga galonisar och alla har 11 under nästippen. Alla ropar grattis och vill krama. Lilleman njuter, detta är hans grej. Jag ångrar att jag inte printade ut en bild på honom i Turtles-dräkten. Det hade han gillat att visa upp.

Det är då mobilen ringer från Slarvans skola. Magknip. Vill hem, till mamma. Stressad och svettig, cyklar jag tillbaka hem. Logisk-pratandes med Mannen i telefonen. Hämtar Slarvan som glatt springer mig till mötes på skolgården. Hm?
Väl hemma, måste jag slänga ihop lunch och kanske reda upp lite av det jag fick slänga ifrån mig innan vi blåcyklade till dagis (typ blöjan i trappen, den ohängda tvätten, odiskade disken). Snart väntas Mannen hem och det blir skiftbyte i sjukstugan.
Nästa vecka är det påsklov och då kan de vara hur sjuka de vill för då är vi mest lediga hela tiden...

Ljuset vid horisonten

Lillisen är bättre och kan nog gå till dagis imorgon. Skönt. Att hon missar påskfesten idag är inte hela världen. Hon är lite för liten för att uppskatta det fullt ut. Det skall vara som vanligt för de där små.

Imorse kom sonen ner till oss vid 04.30. Han hade kissat igenom blöjan. Han fixar att byta själv och kom och la sig med kalla fötter. Efter det hade jag svårt att somna om, för att inte säga att det var fullkomligt omöjligt! Jag gav upp vid 05.30. Jag gick och sorterade tvätt och satte på en ny maskin. Sedan ställde jag mig, hör och häpna, och strök framför morgon-tv kl. 06.00 i morse! Ibland blir jag lite trött på mig själv.

Klara, färdiga, gå!

Nu skall jag söka BVC för Lillisen ovilja att stå på sina ben. Hon gråter och blir jätteledsen, som om hon hade ont, när vi tvingar henne att stå. Hon är 17 månader och kan inte häva sig upp till stående i spjälsängen ens. Vi trodde att när hon började dagis så skulle det lossna. Men hon är nöjd med att sitta på golvet. Det finns ingen strävan i henne att resa sig från golvet. Nu vill jag ha svar och råd i hur vi skall göra.

Och så var det det här med maten...

Det känns som en vinst varje gång jag får Lillisen att äta vanlig mat. Till saken hör att hon inte äter något av lunchen på dagis. Kanske är det vårt fel, att hon fått öva alldeles för lite på det. Burkmaten har ju varit otroligt enkelt. Men nu sitter hon och Lilleman här och fullkomligt trycker i sig makaroner och Chicken nuggets. Det är ju inte så konstigt egentligen. Inget av det smakar ju något!

Det gick bra

Inskolningen gick bra, 2 sjuka dagisfröknar till trots. Nu sover hon som en stock i vagnen. Det här kommer att gå bra. Men jag tycker lite synd om personalen. Jag tror att dom är 14 barn inskrivna. Alla är blöjbarn, utom en. Alla är födda 2006, Lillisen är minst med oktober, 2006. De stora barnen(födda 2005) är redan överskolade på syskonavdelningar.

Lillisen 1 år 3 månader och 4 dagar

Nu är det en vecka kvar till dagisstart för Lillsien. Jag tycker att hon blir större och större för varje dag. Inte rent storleksmässigt, utan kanske mer mentalt.
Hon äter allt, mer eller mindre, som ställs framför henne. Chilli con carne igår, semla idag. Hon äter själv med sked och tar hjälp av händerna ibland. Majsen petar hon ut ur maten och äter separat. Hon är inte sån som sparar det goda till sist direkt.
Hon nickar och skakar på huvudet som svar på frågor. "Vill du ha mer vatten?" "Vill du ha en smörgås till?" "Har du bajs i blöjan?"
Nya ord kommer varje dag. Idag är jag helt säker på att "gå" är smörgås.
Hon kan alla rörseler till "I ett hus vid skogens slut" och sjunger den hela tiden.
Äntligen börjar hon resa sig, i allafall upp på knä. Kanske kan hon gå lagom till påsk, då hon är 1½ år.
Att hon är för tidigt född är inte sånt vi tänker på utan något som BVC har som ursäkt att hon inte går. Oss stör det inte. Hennes storebror var också sen med gången men har inga motoriska problem idag. Jag kanske hade önskat att hon kunde stå, så att jag kunnat sätta ner henne när jag tex skall låsa upp en dörr el. dyl. Jag är lite rädd att hon skall bli nedsprungen på dagis, men det är kanske först då hon fattar att det är en rätt bra idé att använda fötterna till något...

Verkligheten hack i häl

Nu, flickor och pojkar börjar pusslandet. Jag sitter med Lillisens inskolningstider och de stora barnens fritids- och dagistider. Du kan jobba si, om jag jobbar så... Jag blir lite trött av att få det att gå ihop i teorin. Hur skall det då gå i praktiken?