...de senaste dagarna.
En barndomsväns pappa har gått bort och begravts. Det var ingen närvarande pappa och jag tror att jag träffat honom en gång. Jag glömmer aldrig när min vän anförtrodde sig mig om sin pappa och deras relation. Att hon försökt skydda sin mamma genom att lägga sig på henne när han var full och slog. Jag kanske var 13 år då och händelsen hade utspelat sig flera år tidigare. För mig, i min skyddade uppväxt, var detta något oerhört. Något så ofattbart. Något som man läste om i tidningen.
Jag var naiv. Jag var blåögd och oskuldsfull.
Jag är tacksam över min naivitet och önskar alla barn det.
Jag är tacksam över min pappa och hans sätt att visa vad manlighet är. Jag är tacksam över att vara beskyddad och att jag utan oro alltid kan vända mig till honom.
Jag är tacksam mot min man. Det enda han vill ha av mig är kärlek och bekräftelse. Aldrig skuld och underkastelse. Att jag i mitt liv fått uppleva trygghet, vänskap och kärlek. Från livets början och i skrivande stund.
Jag tycker inte att det är för mycket att begära. Det är en mänsklig rättighet. För alla män och kvinnor. Det skakar mig att för så många kvinnor är hemmet den farligaste platsen att vara på. Är det inte dags att ta tag i det här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar