...på ett år och det går inte en dag som jag inte tänker på min storasyster.
Det kan vara en låt på radion, en doft, en mening, en bok, ett klädesplagg, ett minne som poppar upp eller något som händer som jag hade velat dela med henne.
350 av de dagarna kommer minnet och går. En observation i mitt medvetande. Ett sorgset leende, ett skratt.
Sedan är det de där 15 dagarna, då sorgen stannar kvar lite längre, då ett sorgset leende inte räcker.
I veckan skulle jag invänta Sara och barnen på deras hotell. En kompis till familjen väntade där också. När jag kliver in i restaurangen tittar en kvinna förvånat upp på mig och ler igenkännande. Vi hade aldrig träffats förut men jag är så lik min syster till utseendet att det inte var några tveksamheter från hennes sida vem jag var.
Ibland när jag är ledsen lyssnar jag på den här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar