söndag 29 april 2018

Tvätten och jag - en studie i diskbänksrealism

De mängder av smutsig tvätt som en familj på fem personer kan åstadkomma är - gigantisk. På gränsen till outhärdlig.
Vi har ett enkelt tvättsorteringssystem som även en 5 åring skulle kunna klara av och det fungerar till 90%. Ibland hamnar kläderna på golvet i tvättstugan och då innebär det att det ska förbehandlas, har förbehandlats, bör tvättas genast, lathet, att jag har sagt "Men lägg det bara på golvet..." när frågan om det busenkla sorteringssystemet svårigheter kommer på tal, att det ska särbehandlas i 30°. Typ så.
När det enkla sorteringsarbetet är gjort och då tar det 2 minuter att dra igång en maskin.
Själva tvätten tar 2h och 44 minuter. Det gäller alltså att planera väl. Man sätter inte igång en full maskin på över två timmar efter klockan 20.00. För det finns inte en djävel -jag- som orkar hänga upp något ovanför midjehöjd efter 20.30.
Att hänga en tvätt är helt okej så länge jag inte domnat i soffan och insett att "Fan, just det, tvätten..."
Det gäller att slå ut tvätten hårt för att minska på strykberget men jag ägnar mest tid åt att sortera strumpor redan vid upphängning.
Det näst värsta är att ta hand om ren, torr, upphängd tvätt, sortera i fyra olika högar; tvätt som ska upp, Elishög, Alvahög och träningsklädershögen som ska till förrådet under trappen, där alla har varsin låda.
Det värsta är att ta hand om ren tvätt. Bilden visar uppe-högen, sorterad i tre personhögar.
Den högsta är min eftersom jag inte ens iddes lägga in högen från förra gången badbaljan med ren tvätt lyftes upp från tvättstugan.
Nu håller den på att välta. Orka bry sig om det?

Inte har jag deklarerat heller. Eller strukit tvätten som legat framme i vardagsrummet i minst två veckor.
Men nytt fröknäcke har jag gjort. Check på den.