tisdag 28 augusti 2007
Tårar
Då var ihopklappningen ett faktum. Slarvan grät ikväll. Hon känner sig så bortkommen på sin nya skola. Jag känner mig maktlös, inte svarslös, för jag kunde trösta henne riktigt bra. "Jag känner mig som 5 år och bara står där. Jag känner mig så liten. Det är som om dom inte ser mig." Det värker i hela kroppen på mig! Men jag säger att: "Dom känner inte dig. När dom lär känna dig, så blir det bättre." Men det hjälper ju inte ikväll, när tårarna rinner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Och nu gör det ont i hela mig också...lilla vännen...
Shit vad jobbigt. Min lilla gumma...
Det måste göra ont i ett mammahjärta. Hemskt att känna sig så liten och utelämnad. Skönt ändå att hon kunde sätta ord på det. Varm kram från mig.
Åh, jag vågar säga att det nästan inte finns något värre för en förälder. Håller med om att det var skönt att ni kunde prata om det.
Tack! Det gjorde lite ont att lämna henne imorse. Hennes minspel säger mer än 1000 ord.
Skicka en kommentar