Charlotte Kalla tar in sekund för sekund och vi väntar att hon ska ta slut. Att benen ska stumna och att hon ska krypa in i mål, kanske som trea, i bästa fall.
Men att ha ett djävulskt pannben är inte fel ibland.
Djävlar vilken tjej.
Så stark.
Jag grät glädjetårar.
Vi skrek och hoppade omkring.
Nu har vi precis sett TV3 sändning och upplevt loppet igen och jag grinar.
Allvarligt.
Det kanske är vinet.
Eller ödmjukheten inför en människas otroliga kämpaglöd.
Den finns inom oss alla, det gäller bara att hitta inför vad och viljan att plocka fram den.
Hatten av.
Snyft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar