Brända pepparkakor och pannkaksos

Trean och hennes kompisar bakar två plåtar pepparkakor och jag bränner effektivt den ena.
Brända pepparkakor luktar inte gott.
Till kvällsmat hade jag planerat ugnspannkaka, men istället ber Ettan om att få steka pannkakor och det osar i hela köket.

Nu doftar Partylites doftljus och doftspray i hela huset och jag känner mig lite vimmelkantig.

En gråtmild liten mor

Ikväll var det dags för musikskolans luciatåg i kyrkan inne i stan.
Kyrkan var fullsatt och vi fick uppleva ett av de allra finaste och bästa luciatåg jag skådat.

Och jag kan ju inte hålla mig, utan måste fälla en tår (eller kanske 100).
Att vi satt på balkongen och att jag var tvungen att stå upp, vid kanten, under tåget för att se gjorde att jag hela tiden hade en obehaglig, sugande känsla i magen av att falla, samtidigt som jag försöker att inte fulgråta inför fullsatta kyrkbänkar.

Jag måste komma över den där höjdskräcken och det där gråtmilda. Barnen får ju skämmas.

Ett litet glas glögg till

Helgerna springer iväg. Den här har varit späckad med tider att passa och Mannen och jag har extraknäckt som taxichaffisar. Men det har varit lugnt och skönt. Barnen har lekt massor ute i snön. Nu laddar vi för en vecka full av luciatåg och gillestuga-renovering. Och på jobbet går det också bra...

Lite Bellman på morgonkvisten

Opp, Amaryllis!

Vakna min lilla!

Vädret är stilla,

luften sval.

 

Regnbågen prålar,

med sina strålarrandiga målar

skog och dal.

Amaryllis, låt mig utan våda

i Neptuni famn dig frid bebåda!

Sömnens gud får icke mera råda

i dina ögon, i suckar och tal.

 

Rörmockar-rock

Lyckan när det ringer på dörren 07.20 när man vet att det är tre rörkrökare som ska lägga in golvvärmeslangen i den nya gillestugan är total. Vi är på rull.

Va konstigt det blir...

...när varken min eller Mannens väckarklocka ringer vid 06.
Som tur är slår Mannen upp sina blå 07.14 och tok-väcker tre barn som hinner upp till Julkalendern. Phu! Nu sitter vi här med varsin kopp kaffe och pustar ut.

Sånt som är läskigt - men roligt

Under förmiddagen har jag sammansatt ett prov och två stora läxförhör. Ibland känns det lite obehagligt att ha den makten, att välja ut vad som är viktigt, göra frågor och bedöma rättvist. Det värsta är att rätta proven och det är först då jag inser hur frågan egentligen skulle ha formulerats... Lite sent då tyvärr. Förhoppningsvis blir jag bättre ju mer jag tränar.

Att ha prov känns dubbelt. Många elever gillar prov, andra hatar det. Jag känner att jag vill tillgodose allas olika önskemål. Sedan är det ju så att vi måste förbereda eleverna på högre studier som bland annat innebär salstentor. Studieteknik är a och o i dessa sammanhang.

Som tur är arbetar jag på ett yrkesprogram där jag även får se eleverna ute i praktik och det är så kul att se en helt annan/ny sida hos dem.

Så här var det

Dop 2,5 timmes bilväg hemifrån - enkel resa. Vi skulle befinna oss på plats 10.30. Vi bestämmer oss för att åka 07.30. Vi kommer oss iväg 07.45. Vilket är bra för oss. 15 minuters ställtid.

Väl så. 

Halvvägs - i Trollhättan läser jag status uppdateringar på fejjan och inser att jag inte blåst ut det första ljuset i adventsljusstaken.

Argt skriker jag till familjen i bilen "VEM BLÅSTE UT LJUSET I KÖKET?"

Ingen kommer till undstättning.

Det vet ju vem som helst att den som tänder - är ansvarig för att släcka.

PANIK.

Men allting löser sig så bra. Grannen rycks upp vid 09 på söndagsmorgon för att kolla läget på vårat köksbord. Jo, mycket riktigt så brinner första ljuset fortfarande.

Till saken hör det att grannen inte har nyckel in till oss.

Jag funderar på vilket fönster han ska slå sönder.

Men så kommer vi på att elektrikern har en nyckel till garaget.

Så helt resolut tvingas Mannen ringa till vår el-kille en söndags morgon och snällt fråga om vi kan få låna tillbaka vår nyckel i ett akut läge. Han levererar nyckel och jag hoppas att han fakturerar oss.

Grannen kommer in och kan blåsa ut ljuset, med ca 12 cm tillgodo.

Glöm inte ljusen. Gör inte det. Det är ett allvarigt stresspåslag.

Sedan skojade Mannen och jag om hur jobbigt det hade varit om vår åksjuka dotter skulle spy i bilen när det bitvis under resan var 25 grader minus.

Hon väntar tills det är minus 9 och vi är 1 km från en mack. Tack för det.

Trean går sådeles på dop i en skrynklig sommarklänning som låg i "akutväskan" i bilen.

Vi hinner i tid till dopet. Faktiskt är vi där med 20 minuter tillgodo.

Väldigt olikt oss att inte sladda in på parkeringen och springa in i kyrkan.

Nu ansvarar vi för två barns kristna uppfostran.
Ja, herre min je. Vi är sånna förebilder, Mannen och jag.

1 december 2012 08.45

Det är inte varje lördag som jag ställer klockan men idag var det dags för första programmet i årets julkalender. Det kan bli en spännande historia det här!

Välkommen 1 december

72 paket senare!