Så här var det

Dop 2,5 timmes bilväg hemifrån - enkel resa. Vi skulle befinna oss på plats 10.30. Vi bestämmer oss för att åka 07.30. Vi kommer oss iväg 07.45. Vilket är bra för oss. 15 minuters ställtid.

Väl så. 

Halvvägs - i Trollhättan läser jag status uppdateringar på fejjan och inser att jag inte blåst ut det första ljuset i adventsljusstaken.

Argt skriker jag till familjen i bilen "VEM BLÅSTE UT LJUSET I KÖKET?"

Ingen kommer till undstättning.

Det vet ju vem som helst att den som tänder - är ansvarig för att släcka.

PANIK.

Men allting löser sig så bra. Grannen rycks upp vid 09 på söndagsmorgon för att kolla läget på vårat köksbord. Jo, mycket riktigt så brinner första ljuset fortfarande.

Till saken hör det att grannen inte har nyckel in till oss.

Jag funderar på vilket fönster han ska slå sönder.

Men så kommer vi på att elektrikern har en nyckel till garaget.

Så helt resolut tvingas Mannen ringa till vår el-kille en söndags morgon och snällt fråga om vi kan få låna tillbaka vår nyckel i ett akut läge. Han levererar nyckel och jag hoppas att han fakturerar oss.

Grannen kommer in och kan blåsa ut ljuset, med ca 12 cm tillgodo.

Glöm inte ljusen. Gör inte det. Det är ett allvarigt stresspåslag.

Sedan skojade Mannen och jag om hur jobbigt det hade varit om vår åksjuka dotter skulle spy i bilen när det bitvis under resan var 25 grader minus.

Hon väntar tills det är minus 9 och vi är 1 km från en mack. Tack för det.

Trean går sådeles på dop i en skrynklig sommarklänning som låg i "akutväskan" i bilen.

Vi hinner i tid till dopet. Faktiskt är vi där med 20 minuter tillgodo.

Väldigt olikt oss att inte sladda in på parkeringen och springa in i kyrkan.

Nu ansvarar vi för två barns kristna uppfostran.
Ja, herre min je. Vi är sånna förebilder, Mannen och jag.