Ikväll var det dags för musikskolans luciatåg i kyrkan inne i stan.
Kyrkan var fullsatt och vi fick uppleva ett av de allra finaste och bästa luciatåg jag skådat.
Och jag kan ju inte hålla mig, utan måste fälla en tår (eller kanske 100).
Att vi satt på balkongen och att jag var tvungen att stå upp, vid kanten, under tåget för att se gjorde att jag hela tiden hade en obehaglig, sugande känsla i magen av att falla, samtidigt som jag försöker att inte fulgråta inför fullsatta kyrkbänkar.
Jag måste komma över den där höjdskräcken och det där gråtmilda. Barnen får ju skämmas.
1 kommentar:
ärligt talat tror jag inte det går. Vi är födda såhär; tjuter för allt och löjligt höjdrädda:-)
kram
Skicka en kommentar