Vid 8 ringer jag Mannen på jobbet och meddelar honom att jag kommer boka tid hos distriktsköterskan för hans räkning.
Det är inte så att jag tror att han skall dö ifrån mig, men jag är ju lite rädd för cancer. Och jag vill att de skall ta bort några leverfläckar och lite sånt.
Han blev irriterad.
Ville ringa själv.
Så det gör han säkert, vilket år som helst.
För att få lite perspektiv på det hela, så kan jag ju meddela att Mannen fick reda på sin mammas hjärtinfarkt flera år efter att den inträffade. "Ja, det där, det var inget. Jag fick lite medicin, så var det bra!" Han är lixom fostrad in i att man varken är sjuk eller kan dö... (Säger hypokondrikern och suckar djupt.)
2 kommentarer:
Jag går på din makes linje.
det blir mycket enklare att leva då =)
Ha! Han ringde och har fått tid den 31:e! Han överraskar stundtals, må jag säga!
Skicka en kommentar