Min stora, lilla flicka.
Idag fick vi tre äldsta en stund tillsammans vid köksbordet.
Vi pratade om klassen, om skolan och om vänskap.
Och min magkänsla visade sig vara rätt.
Hon står utanför det som händer.
Inte direkt utsatt, inte den som utsätter heller.
En liten tår kommer när hon erkänner att det finns gånger när hon inte blivit okej behandlad, men att hon väljer bort att vara med dem. Och att det finns snälla vänner i klassen.
Och jag kan andas ut.
Och är tacksam mot den nya läraren som tar krafttag mot mobbing och utfrysning.
3 kommentarer:
En stor kram till Alva!
Jag blir så trött på folk som säger:
"Kom ihåg att ni bara är lärare!"
Hell no.
Vi är så mycket mer!
Annars kan vi lägga ner.
Å det kändes i hjärtat.
Skicka en kommentar