Lilleman: "Mamma, den där pojken har slagit mig 2 gånger."
Jag: "Vem är det?"
Slarvan: "Han heter Rasmus."
Lilleman: "Han slog mig en gång här (pekar i pannan) och en gång i ryggen."
Jag: "Går han i 5 års gruppen?"
Lilleman: "Nej."
Jag: "Vad bra, då slipper du ju honom nästa år. Vad skönt. Han verkar ju inte så kul."
Slarvan: "Han skall börja ettan."
(Åh, fan vad synd, tänker jag!)
Sedan får jag förhandla med mig själv.
Jag vill inte att mitt barn slåss.
Jag vill inte att mitt barn skall bli slagen.
Vad säger man då?
Först gick jag igenom alla olika slags människor och att det här exemplaret verkar vara av den mindre trevliga sorten som inte vet hur man är en bra kompis.
So far so good.
Sedan fortsätter jag: "Fortsätter han och slår dig måste du säga till en fröken, eller till mig."
Det är sedan det kommer: "Fattar han inte ändå så måste du försvara dig. Man kan inte bara ta en massa skit. Jag vill ju inte att de är dumma mot dig. Man måste få försvara sig."
Så nu var det sagt. Lite inbäddat så men ändå.
Slarvan avslutar med att påpeka: "Rasmus föddes inte som andra. Han har lite fel i huvudet."
Så var det med den pojken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar