Min man och jag träffades för första gången när det var snöstorm i Västsverige. Det var i november 1995, på kårhuset i Karlstad. Han var blonderad på, ni vet, ett hemmagjort billigt sätt. Han fick mig att bjuda på cigg och han hade otroligt roligt åt min otroliga solareibränna. Jag kallades Kräftan under många år i Mannens umgängeskrets.
Vi blev ett par i juli 1996.
Sedan kom han med sina kassar och vid påsk 1997 blev vi sambos på riktigt i ett rum, med toalett, på 18 kvadrat. Vi delade kök med 12 andra.
Hösten 1997 skrev vi på vårt första gemensamma hyreskontrakt.
I januari 1998 flyttar vi till Göteborg, vid Olskrokstorget upp mot Danska vägen. Världens finaste lägenhet.
I maj flyttade vi till världens bästa Kungshamn, där fick vi jobb och 2 barn.
Sedan tog vi vårt pick och pack och flyttade tillbaka till mina hemtrakter 2003.
Vi fick ett barn till 2006.
Mannen och jag gifte oss i juli 2007, på vår 11 årsdag.
Vi har sådeles gjort endel innan vi var ringmärkta. Jag har aldrig haft mitt bomärke på honom under våra första 11 år tillsammans. Är det därför som jag inte blir sur eller orolig när han gång på gång åker på tjänsteresa och är borta 2-3 nätter utan sin vigselring?
5 kommentarer:
Oj vilken evighet ni varit ett par. Fast jag hade nog blivit sur ändå. Eller har han aldrig på sig ringen hemma heller?
Åka på resa utan ring hade inte gått för sig i det här hushållet kan jag säga.
Det sista han gjorde innan han åkte i tisdags var att rolla väggarna i vår entree. Det var nog då han tog av sig ringarna.
Men, jo, han glömmer dom även när jag är med! Haha! Som när vi åkte till kusten på nyår.
Mitt förtroende till honom sitter inte i ringen.
Det är väl mer det att man vill ha sitt bling på sig.
Åhå, jag fattade det först som att han aldrig har på sig ringen och det vore ju snygg på så rara ärter.
Skicka en kommentar