Igår, när jag steg av tåget i Kalmar klockan 21, var det becksvart ute.
Jag kände mig ganska ensam.
Sällan reser jag ensam och reser jag ensam är det ju oftast till någon.
Någon kommer och möter en.
Men igår visst jag inte ens vart jag skulle ta vägen.
En snäll taxichaffis fixade ju det, men det kändes lite konstigt.
Ensamt.
Då känns det bra att jag har min familj runt halsen i min amulett.
Kärlek och kramar!
2 kommentarer:
Fast ibland är det bra att vara ifrån varandra, man uppskattar det man har när man kommer hem ;)
Så är det!
Skicka en kommentar