3 oktober för 2 år sedan (känsliga för förlossningsberättelser varnas)

Jag vaknar tidigt, efter ytterliggare en natts dålig sömn i sjukhussängen. Det kliar över hela kroppen. Blodtrycket ligger stadigt på 140/100. Jag är i v. 35. Och jag har legat inlagd i 6 dagar.
De går ronden runt 10 och innan dess skall de samla in alla nya prover och CTG:n. Jag ser fram emot alla prover. Det innebär att de har stenkoll på mig och på barnet i magen, samtidigt som jag får sällskap och någon att prata med.

Doktorn kommer och säger att idag är det dags. "Idag skall du bli igångsatt. Nu skall barnet ut. Din kropp säger tydligt att det får vara nog."

Min äggvita är uppe i 16 och det är inte bra. På ett dygn har jag lyckats klämma ut 2½ dl urin. För att inte överdriva alltför mycket så påminde det lite om ett glas Guiness. Jag skall sättas igång med en slags ballong med koksaltslösning. Jag bryr mig inte om vilket. Bara det händer något.

Det är en rysk kvinnlig doktor som sätter katetern. Hon är expert. Hon gör ett bra jobb. Klockan är 10.50.

Jag ligger på förlossningen i ett vanligt rum. Mannen kommer vid lunch. Jag sover, läser skvaller tidningar, löser korsord, äter lite, går upp och kissar. Mannen sitter och jobbar vid sin laptop. Vi spelar kort. Barnen tas omhand av svärmor (& Bus-Lennart)och jag har lite lätta sammandragningar under hela dagen. Ballongen med koksalt skall tas ut runt 21.30. Kvinnan som går av sitt kvällspass får hjälp av nattens överläkare. Samtidigt som de tar ut katetern så tar de fosterhinnorna. Jag är öppen 4 cm. Kort därefter kräks jag.

Natten går på och de kör mig till ett förlossningsrum.

Jag mår inte så bra. Blodtrycket gör mig vimmelkantig. Öppningsfasen går fort och det gör ont. Jag är rädd att jag skall svimma och att de skall akutsnitta mig. De inser att jag behöver bedövning. Jag erbjuds spinal. Andreas, en stor skäggig man, kommer in och lägger bedövningen. Jag är har inte koll på läget men känner ingenting längre. Jag säger några riktigt töntiga kommentarer till Andreas. Klockan är 22.20. Jag är öppen 6 cm.

Barnet hjärtljud går ner och de diskuterar sinsemellan hur de skall göra.

22.30 går strömmen. Reservaggregatet går inte igång. Det enda som ger ljus är NÖDUT skyltarna. Det blir stresspåslag 100 inne i rummet. Det uppfattar även jag. De är fullt av folk i rummet. 3 ficklampor riktas mot mitt skrev och med en lite sak mot min ljumske kan en av undersköterskorna höra barnets hjärtljud. Efter 10 minuter går reservaggregatet igång, det innebär att A-kraften funkar. Jag är inte riktigt vid mina sinnensfulla bruk. Mannen och jag är de som håller lugnet i rummet. Vi litar kanske helt blint på sjukvården. Under den mest kaotiska fasen tar jag tag i barnmorskans arm och säger: "Jag är inte orolig. Så här har kvinnor fött barn i alla tider." Jag är fullt öppen.

22.46 har jag första krystvärken.

Under de kommande minutrarna kommer och går strömmen. Reservaggregatet håller sig och läkaren bestämmer att sugklocka skall sättas in. De tror inte att jag orkar att krysta ut barnet själv.

22.52 är barnet ute. Överläkaren tar snabbt ut henne till den väntande barnläkaren. Mannen följer med ut. De kommer snart tillbaka till mig med mitt barn. En liten flicka som andas fint själv.

Som de andra 2 gångerna är jag helt euforisk, går på adrenalin och endorfiner. Jag lixom skakar och det killar över hela kropen. Jag är så lättad över att det är klart.

Hon är 46 cm och väger 2915 g.

Vi ligger kvar på sjukhuset en vecka. Barnet solas mot gulsot och mitt blodtryck övervakas.

När vi blir utskrivna har det blivit höst.