Att en febrig, hostig och snuvig 2 åring är gnällig är väl helt acceptabelt.
Att 5½ åring pratar hål i huvudet på en är väl heller inget ovanligt.
Men när det tjatas, då blir jag fysikst och psykiskt trött.
Jag är konsekvent. Jag tycker att jag är det i alla fall. Han borde veta att ett nej är ett nej är ett nej och inte är ett kanske, nja, okej.
Trött, men en bulldeg på jäsning...
1 kommentar:
Ja alltså. Barn kan få en att gå igång nåt så fruktansvärt. Har märkt på senaste året bara att barnen kan göra mig otroligt stressad. Till slut känner man bara "aaarghhhhr" och vill fly ut i skogen en stund.
Eller bara få gå på toa i fred...;0)
Skicka en kommentar