Naturhistoriska Riksmuseet

Igår försökte jag mig på att vara en bra, intresserad, kulturell och allmänbildad mamma. Vi åker, lixom typ 500 andra mammor och pappor, till Naturhistoriska Riksmuseet. Det var givetvis en hit. Svenska djur och dess natur är något jag försår lite av, lixom utställningen om kroppen. Linné sprang barnen bara igenom men dinosurierna var häftiga och stora. (Lilleman hittade en liten sten på golvet, som han övertygade oss andra att det var en dino-tand!) Utställningen med valar och hajar var något vi bara hafsade över på sluttampen. Slaravn tyckte att dinosaurierna var bäst, Lilleman tyckte fikat var bäst, trots att han önskat sig ett slott till fikat och jag gissade på helt fel bakelse. (Ett slott är en prinsessbakelse för alla som inte vet det.) Jag tänkte hela tiden, vilken tur att mannen inte var med. Han hade inte gillat alla andra människor som hela tiden stor ivägen överallt och jag hade inte gillat att han skulle titta och läsa om allt i varenda utställning. Det tar tid att gå på museeum men min man. Han vill veta om allt och är intresserad av allt. Vi var där i minst 3 timmar, men en 20 minutersfika paus. Med mannen i släptåg hade det tagit 3 timmar till.

När vi stod på utsidan insåg jag att jag glömt att titta i shoppen. Det är ju min hjödpunkt men själva utflykten. Jag älskar museeshoppar. Men i villervallan glömde jag bort det. Nu måste jag dit igen bara för det...