Idag när vi var i stan på en liten shoppingrunda, lackar Lilleman ur och spottar på sin storasyster inne på Guldfynd. Jag blir vansinningt arg.
Så, vad har han för ursäkt? Jo, han spottade bakåt, det var inte meningen att träffa syster. Som om det skulle vara bättre? Att spotta på govlet inne i en affär? Inne på Guldfynd?
Straffet lät inte vänta på sig: Ingen kompis när vi kommer hem från stan. Han grinar stort. Inte för att jag är arg och skäller, utan för straffet jag utdelar. Pedagogen i mig undrar vad vinsten blir. För mig? För sonen? För sonens uppfostran och moral? För systern, som blev spottad på? Det är inte lätt alla gånger. Och sagt är sagt. Jag är konsekvent. Han frågar mig flera gånger. Kanske har jag ångrat mig och veknat. Men icke.
3 kommentarer:
Jag tycker att det är bra att du markerade gränsen, men visst, det är inte alltid lätt att vara konsekvent när man tvekar med nyttan av straffet.
Jag tror att vinsten blir ett barn som har föräldrar som vågar vara föräldrar, och barnet kan fortsätta vara barn.
Here here!
Det är så svårt det där med straff etc. Man måste ju markera helt klart, men hur? Och vilka "straff"?
Jag är oftast väldigt konsekvent men det är inte lättare för det. Ibland när jag fastnat i ett "hot-mut-straff"-tänkande blir jag alldeles trött på mig själv. Samtidigt så kan man ju prata sig blå utan att det blir bättre. Så svårt.
Kram,
AnnaSv
Jag är inte alltid stolt över hur vissa situationer med barnen hanteras. Jag kan i backspegeln se hur jag SKULLE ha gjort... Man försöker ta lärdom av de gånger det blir fel. Det är svårt att vara barn till en perfekt mamma, så jag försöker vara ganska perfekt, bara.
Jag hoppas att vi har sparat tillräckligt mycket pengar åt dom, så vi har råd med terapin...
Skicka en kommentar