Haveri

Påväg hem från ett trevligt 4 årskalas. Vi sitter i bilen, alla 5, och Mannen och jag småpratar om husrenoveringar och ekonomi. Vi pratar om bilen, som vi vill byta in. Nyare, bättre, större. Så tänker vi.
Det skulle vi inte ha gjort, för precis innan vi skall svänga ut på E20 är motorhaveriet ett faktum. Vi är 4-5 mil hemifrån. Vi har bilen full av barn, barnstolar och barnvagnar. Jag har minimalt med kläder och finskor. Barnen är inte mycket bättre rustade och det börjar dugga. Klockan är 19.30 den 1 maj och många/alla vi känner är lediga imorgon. Hur stor är chansen att inte alla vi känner redan är inne på sin 2:a öl?

Men vi har tur.
Mor och far befinner sig 2 mil före oss och vänder tillbaka.
Svågern, som jag når via telefon, är ständigt uppkopplad, googlar snabbt fram närmaste Assistans Kår. Mannen ringer och de kan hämta upp oss inom 30 minuter.
Mannen ringer Julius, som har varit och fiskat och är påväg hem. Han kan tänka sig en liten utflykt för att hämta delar av familjen längs vägrenen!
Mor och far tar barnen i sin lilla Skoda och åker hem till oss.
Vi väntar på Bärgaren, en ung pojke i 19 årsåldern, som hjälper oss till Ford-verkstan i närheten. Julius kommer påpassligt precis när vi svänger in på parkeringen. De sista 4 milen hem sitter vi i Julius gamla Volvo, med fiskespön och en öring på 1½kg.
Nu är vi hemma.
Mannen är fortfarande skogstokig, men jag är glad att:
1. Det inte hände när jag ensam tog bilen till Karlstad för några veckor sedan.
2. Att det inte var jag som körde.
3. Att det inte hände en olycka pga motorhaveriet.
4. Att det inte var 15 minus grader.
5. Att pengar är världsliga ting...