Det är mycket otäckheter som händer i Sverige just nu. Arboga, mamman och barnet i Surahammar, pojken som gick genom isen i Örnsköldsvik och nu, den försvunna flickan i Dalarna. Jag har lite svårt att ta det till mig. Jag slår bort det och fokuserar på något som är bra. Men faktiskt så är det med viss oro jag ser mina barns framtid. Min förstfödda, 8 år, självständig, förnuftig och modig, börjar frigöra sig från sin mors hårda band. Jag vill helst veta var hon är hela tiden. Nu låter jag henne, ibland, gå de 500 meterna till skolan själv. Men det är inte lätt. Jag låter hennen välja om jag skall hämta henne, de dagar jag är ledig. 9 gånger av 10 vill hon gå själv. Jobbigt. Jag tittar efter henne och andas ut när hon tar i dörren. Jag litar på henne. Jag litar på henne till 100%. Det är alla andra jag inte litar på. Jag måste låta henne bli stor och lära henne att ta hand om sig i världen. Hur gör man? Hur gör jag det, utan att skrämma skiten ur henne? Hur gör jag så att jag inte får magsår på kuppen?
Värledn är så hård idag. Var den lika hård för mig i 8 årsålderna? För mina föräldrar?
3 kommentarer:
Vi fick gå själva hem och bort långa promenader när vi var i den åldern. Det var normalt då.
Jag tror egentligen inte att världen är så mycket ondare nu, men man är mer rädd. Jag tror det är medias fel, bland annat.
Tror du inte att det finns några fler fuckade hjärnor nu?
Nja var skulle de ha kommit ifrån? Psykvården har ju i och för sig ballat ur, men det är nog förhoppnignsvis tillfälligt.
Skicka en kommentar